ronson

Sanningen kan vara tuff, speciellt om denna sanning kryper innanför skinnet på den det berör. Att närmare 400 000 personer i Sverige lever på vad vi normalt kallar socialbidrag är inget annat än en svidande brännblåsa i det svenska trygghetssamhället.  

                                                             
                             Jessica Ritzén har rört om i de finare salongerna

Därför har det varit befriande att läsa Jessica Ritzéns blogg Aftonbladets fattigblogg.se där hon under en månad levt på socialbidrag och redovisat dag för dag hur hennes tillvaro sett ut. Det som är ännu mer intressant att ta del av är Aftonbladets sammanställning av synpunkter på Jessicas tuffa månad. Kolla här:
-Fredrik Reinfeldt (M) har inte gått att nå.
-Jan Björklund (FP) har inte gått att nå.
-Göran Hägglund (KD) avstod att kommentera.
-Maud Olofsson (C) tycker det är bra att man "uppmärksammar" människor som lever med små margianaler.
-Mona Sahlin ser med oro på hur de rikaste drar ifrån, och hur ensamstående, unga och många pensionärer släpar efter.
-Peter Eriksson (MP) tycker det är "obehagligt att  vi som har det bra ställt får det ännu bättre medan massor av människor slås ut".
Lars Ohly (V) säger att "det är bra att detta uppmärksammas när borgerliga politiker svamlar om bidragsberoende"

Johan Croneman, journalist på DN (tidningen med näsan i vädret) anser att "bloggen är en skam i Aftonbladets moderna historia...//.. en Emil i Lönneberga-journalistik, ett sagoberättande". Det är väl tur att han slipper befatta sig med sånt trams på "sin" tidning, där har man ju fullt upp med att klappa storfinansen på ryggen och avstår gärna att befatta sig med fattigsverige i "sagoform".

Expressens Karin Olsson hånskrattar åt Jessica som "leker fattig" som hon uttrycker det. Vem blir egentligen förvånad, den blaskan har väl sällan eller aldrig behövt bry sig om annat än att försöka överleva.

Är det nån som ser mönstret i sammanställningen ovan? Borgerligheten rycker på axlarna åt ett seriöst försök att komma inpå ett av vår tids stora samhällsproblem, fattigdomen. Att deras företrädare försöker sopa problemet under mattan är väl inte speciellt överraskande, hur skulle det se ut om man erkände att skillnaderna mellan rika och fattiga ökat med oroväckande fart under de senaste två åren? Det skulle ju fullständigt vända upp och ner på den bild de försöker måla upp, bilden av en alliansregering som ser till allas bästa. Det mest beklämmande i sammanhanget är att alltför många ännu inte insett hur det står till, man tror fortfarande att allianspolitiken är ett slags lyckohjul där alla är vinnare. För sent skall syndar´n vakna heter det, hoppas syndar´n vaknar i tid den här gången.

                                                             
                         Att kalla detta för "spektakel" är att underkänna sig själv och sin historia

Skall bli intressant att följa första-maj-talen, skall oppositionen försöka gömma bort Vanja Lundby-Wedin-affären och satsa offensivt på att visa vad den orättvisa allianspolitiken egentligen betyder? Skall man möjligen plocka fram sina egna idéer om hur framtiden bör hanteras? Kommer man möjligen att satsa på att få oss deprimerade förlorare att återigen känna framtidstro? Hur som helst så ser jag inte denna traditionella manifestation som ett "spektakel" som en debattör kallade det. Att respekten för traditioner är på väg att raseras är varken nytt eller överraskande, däremot är det oerhört deprimerande att upptäcka att allt fler frångår sina ideal enbart för att berika sig själva i det korta perspektivet. "Sköt dig själv och skit i andra", ett talesätt som aldrig varit mer aktuellt än nu!