Allianser är en färskvara i svensk politik
Efter de senaste dagarnas makalösa turbulens där det socialdemokratiska partiet fått ordentligt med stryk är det dags att rannsaka partiets innersta kärna. LO-chefens uttalanden där hon bland annat vill göra gällande att hon minsann inte är nåt styrelseproffs och därmed blivit förd bakom ljuset är inget annat än ett ihåligt försvarstal för sin dåliga hantering av dessa uppdrag. Är man som hon sittande i 24 styrelser vore det väl själva fan om man inte skall tillåtas att bli kallad styrelseproffs. För att vända på steken, är man inte styrelseproffs så undrar jag varför man sitter i alla dessa styrelser? Det är ju bara att tacka för sig, skämmas och lämna plats åt nån som vet vad det handlar om. Men det är klart, PENGARNA får dessa makthavare att prostituera sig helt ogenerat.
Går att göra vad som helst för pengar....
Att förtroendet för Socialdemokraterna och framförallt för Mona Sahlin har rasat den senaste veckan är också det en aningen överraskande tendens, varför är det inte tvärtom i dessa kristider, varför går (M) så kraftigt framåt i oponionsundersökningarna? Tror det till viss del beror på att man håller på att glufsa i sig övriga allianspartier men detta är ju knappast hela sanningen då (S) samtidigt rasar i undersökningarna. Finns självklart många som ännu inte drabbats ekonomiskt av krisen utan enbart har skattesänkningarna på näthinnan och ser inte, eller vill inte se, att den gemensamma kakan snabbt krymper. Solidaritet är ju tyvärr inte vårt bästa ämne för tillfället, det gäller att se om sitt eget hus i första hand. Egoismen lyser för tillfället starkare än ett maskrosfält i juni.
Ett alternativ som har chansen att lyckas
Nästa stora kvarnsten är Miljöpartiet. Är medveten om att min åsikt ommer att få några att höja på ögonbrynen men jag är fullständigt ärlig i min åsikt. Miljöpartiets arbetarfientliga ståndpunkter har blivit en sån belastning för arbetarrörelsen att det aldrig kommer att fungera med en gemensam plattform inför valet 2010. Gud förbjude att ett maktskifte nästa val kommer att bygga på samma svekfulla alliansvariant som nuvarande regering innehåller, alltså där man kompromissar in absurdum, där partier släpper sina största hjärtefrågor (exempelvis centerns svängning i kärnkraftsfrågan) enbart för att inte spräcka samarbetet. Hur blir ett sånt samhälle ur demokratiskt synvinkel egentligen? Vem vill i fortsättningen lägga sin röst i valurnan, när ens övertygelser och förhoppningar inte betyder ett skit i sista änden efter att tre-fyra partier totalt kompromissat sönder sina egna ideal.
Ytterligheter minskar trovärdigheten....
Därför menar jag att en allians där (S) och (V) samarbetar vore ett trovärdigt alternativ, ett alternativ där arbetarrörelsen kunde försvara sina intressen, att släpa på (MP) kommer att bli förödande. Det räcker med att läsa i lokalpressen hur våra kommunala miljöpartister propagerar för försämrade arbetsrättsliga villkor för att åtminstone jag skall bli förskräckt.
Alternativet är ju att göra som nuvarande regering, låta ett parti (Kristdemokraterna) stå vid sidan om och bara finnas med "på papperet", ingen tar längre notis om deras synpunkter. Detta är ju inte speciellt demokratiskt det heller även om partiet väljer att kalla sig demokrater. Den reella effekten syns därför i väljarstödsundersökningarna där (KD) riskerar att hamna under 4% vilket tydligt visar att "breda" allianser riskerar att ta död på demokratin.
Går att göra vad som helst för pengar....
Att förtroendet för Socialdemokraterna och framförallt för Mona Sahlin har rasat den senaste veckan är också det en aningen överraskande tendens, varför är det inte tvärtom i dessa kristider, varför går (M) så kraftigt framåt i oponionsundersökningarna? Tror det till viss del beror på att man håller på att glufsa i sig övriga allianspartier men detta är ju knappast hela sanningen då (S) samtidigt rasar i undersökningarna. Finns självklart många som ännu inte drabbats ekonomiskt av krisen utan enbart har skattesänkningarna på näthinnan och ser inte, eller vill inte se, att den gemensamma kakan snabbt krymper. Solidaritet är ju tyvärr inte vårt bästa ämne för tillfället, det gäller att se om sitt eget hus i första hand. Egoismen lyser för tillfället starkare än ett maskrosfält i juni.
Ett alternativ som har chansen att lyckas
Nästa stora kvarnsten är Miljöpartiet. Är medveten om att min åsikt ommer att få några att höja på ögonbrynen men jag är fullständigt ärlig i min åsikt. Miljöpartiets arbetarfientliga ståndpunkter har blivit en sån belastning för arbetarrörelsen att det aldrig kommer att fungera med en gemensam plattform inför valet 2010. Gud förbjude att ett maktskifte nästa val kommer att bygga på samma svekfulla alliansvariant som nuvarande regering innehåller, alltså där man kompromissar in absurdum, där partier släpper sina största hjärtefrågor (exempelvis centerns svängning i kärnkraftsfrågan) enbart för att inte spräcka samarbetet. Hur blir ett sånt samhälle ur demokratiskt synvinkel egentligen? Vem vill i fortsättningen lägga sin röst i valurnan, när ens övertygelser och förhoppningar inte betyder ett skit i sista änden efter att tre-fyra partier totalt kompromissat sönder sina egna ideal.
Ytterligheter minskar trovärdigheten....
Därför menar jag att en allians där (S) och (V) samarbetar vore ett trovärdigt alternativ, ett alternativ där arbetarrörelsen kunde försvara sina intressen, att släpa på (MP) kommer att bli förödande. Det räcker med att läsa i lokalpressen hur våra kommunala miljöpartister propagerar för försämrade arbetsrättsliga villkor för att åtminstone jag skall bli förskräckt.
Alternativet är ju att göra som nuvarande regering, låta ett parti (Kristdemokraterna) stå vid sidan om och bara finnas med "på papperet", ingen tar längre notis om deras synpunkter. Detta är ju inte speciellt demokratiskt det heller även om partiet väljer att kalla sig demokrater. Den reella effekten syns därför i väljarstödsundersökningarna där (KD) riskerar att hamna under 4% vilket tydligt visar att "breda" allianser riskerar att ta död på demokratin.
Kommentarer
Trackback
