Även den fattige har rätt att få leva
Valfrihet, detta modeord har för mig på nåt sätt blivit vad matadorens skynke är för tjuren. Begreppet valfrihet har av borgarna gjorts om till att vara motsatsen till solidaritet och mänsklighet. Av rent principiella och ideologiska skäl kör man en stenhård offensiv för att få oss att tro att de enda som värnar om människornas väl och ve är borgarna. Denna omtanke om oss så kallade vanliga människor innebär att vi skall få möjligheten att välja på vilken vårdcentral vi vill sitta i kö, välja vilken ny läkare vi skall få träffa idag, välja vilken skola mina barn skall gå i, välja vilket apotek som är har den billigaste medicinen, välja om jag vill opereras i Frankrike eller Sverige o.s.v. Valfrihetens förespråkare gör naturligtvis detta enbart av välvilja, ingen skall tro att det ligger några ekonomiska eller andra rent egoistiska intressen bakom.
Bra vård oavsett bankkontots storlek
Såg igår kväll en amerikansk film som engagerade och berörde mig alldeles oerhört. Filmen handlade om just möjligheten att få "välja själv". En färgad nioårig kille blev akut sjuk på baseballplanen och behövde inom några dagar ett nytt hjärta för att överleva, en transplantation som skulle kosta 250 000 USD. Sjukhusledningen konstaterade att pojkens föräldrar inte hade några ekonomiska tillgångar men hänvisade till föräldrarnas försäkringsbolag. Pappan som i alla år betalt sjukförsäkringspremien fick beskedet att eftersom han på grund av arbetsbrist på senare tid inte arbetat heltid och mamman inte hade lyckats få något arbete så hade försäkringsbolaget ändrat villkoren som innebar att den övre gränsen för ersättning satts till 20 000 USD. Dessutom gällde försäkringen inte transplantationer eller andra svårare kirurgiska ingrepp!
Storleken på dollarbunten får inte ha betydelse
Sjukhuset meddelar då att man tvingas skriva ut den dödssjuke nioåringen och hänvisar till ett statligt sjukhus som i sin tur meddelar att de inte kan utföra en transplantation i den prisklassen. Ganska enkelt att sätta sig in i vad som skulle hända om man själv hamnade i en liknande situation som dessa förtvivlade förälrar. Valfriheten att få välja sjukhus är ju fantastisk enligt vissa, att teckna en försäkring som täcker vad man eventuellt kommer att behöva är ju upp till var och en, alltså valfritt, att se till att man har arbete och tillräckligt med pengar på sparkontot är likaså det upp till var och en att ansvara för, även detta är alltså valfritt. Om vi inte kan leva upp till detta är det bara att skylla sig själv, alla har ju i grunden samma möjligheter enligt valfrihetens förespråkare. Några påstår till och med att den som inte fixar detta enbart är lat!
Själv föredrar jag den mänskliga varianten av samhälle. Ett samhälle där vi solidariskt ser till att alla har rätt till god sjukvård, skola och omvårdnad på äldre dar, oavsett ekonomiska tillgångar. Att detta svider i själen på vissa har jag blivit mer och mer övertygad om under senaste tiden, bara att hoppas att det fortsätter svida hos dessa av självgodhet inpyrda egoister. Jag är förhoppningsfull och övertygad om att majoriteten av svenska väljare av tradition, övertygelse och uppfostran har en mer mänsklig inställning till detta med hur vi tar hand om varandra i situationer vi inte alltid själva råder över. Låt oss hoppas att min framtidförhoppning visar sig riktig i ett rättvist 2000-talets Sverige.
Bra vård oavsett bankkontots storlek
Såg igår kväll en amerikansk film som engagerade och berörde mig alldeles oerhört. Filmen handlade om just möjligheten att få "välja själv". En färgad nioårig kille blev akut sjuk på baseballplanen och behövde inom några dagar ett nytt hjärta för att överleva, en transplantation som skulle kosta 250 000 USD. Sjukhusledningen konstaterade att pojkens föräldrar inte hade några ekonomiska tillgångar men hänvisade till föräldrarnas försäkringsbolag. Pappan som i alla år betalt sjukförsäkringspremien fick beskedet att eftersom han på grund av arbetsbrist på senare tid inte arbetat heltid och mamman inte hade lyckats få något arbete så hade försäkringsbolaget ändrat villkoren som innebar att den övre gränsen för ersättning satts till 20 000 USD. Dessutom gällde försäkringen inte transplantationer eller andra svårare kirurgiska ingrepp!
Storleken på dollarbunten får inte ha betydelse
Sjukhuset meddelar då att man tvingas skriva ut den dödssjuke nioåringen och hänvisar till ett statligt sjukhus som i sin tur meddelar att de inte kan utföra en transplantation i den prisklassen. Ganska enkelt att sätta sig in i vad som skulle hända om man själv hamnade i en liknande situation som dessa förtvivlade förälrar. Valfriheten att få välja sjukhus är ju fantastisk enligt vissa, att teckna en försäkring som täcker vad man eventuellt kommer att behöva är ju upp till var och en, alltså valfritt, att se till att man har arbete och tillräckligt med pengar på sparkontot är likaså det upp till var och en att ansvara för, även detta är alltså valfritt. Om vi inte kan leva upp till detta är det bara att skylla sig själv, alla har ju i grunden samma möjligheter enligt valfrihetens förespråkare. Några påstår till och med att den som inte fixar detta enbart är lat!
Själv föredrar jag den mänskliga varianten av samhälle. Ett samhälle där vi solidariskt ser till att alla har rätt till god sjukvård, skola och omvårdnad på äldre dar, oavsett ekonomiska tillgångar. Att detta svider i själen på vissa har jag blivit mer och mer övertygad om under senaste tiden, bara att hoppas att det fortsätter svida hos dessa av självgodhet inpyrda egoister. Jag är förhoppningsfull och övertygad om att majoriteten av svenska väljare av tradition, övertygelse och uppfostran har en mer mänsklig inställning till detta med hur vi tar hand om varandra i situationer vi inte alltid själva råder över. Låt oss hoppas att min framtidförhoppning visar sig riktig i ett rättvist 2000-talets Sverige.
Kommentarer
Trackback
