ronson

Vad är det som förändras i samhället egentligen? Undrar ibland hur jag tänkte för några år sedan, har jag förändrats eller har ett förändrat samhällsintresse förändrat sättet att tänka? Började leta bland mina tidigare nedskrivna funderingar och upptäcker -aningen förvånad måste jag säga- att det jag skrev då har samma aktualitet idag. 
Här kommer ett litet utdrag (lätt tidsanpassat och redigerat) från den tiden det begav sig, alltså för ungefär sju år sedan.

                                                  

Vad vore Sverige - och den civiliserade världen i övrigt, utan en fungerande infrastruktur? Inte mycket till civiliserad vill jag påstå. Vad räknar man då in i detta fungerande system, är det att på ett billigt och säkert sätt ta sig till pensionärsträffen eller fotbolls- eller ridträningen? Kanske man skall räkna in resan med fritidsbåten till Kållandsö en vacker sommardag. Att distributionsbilen med varor kommer till affären är en självklarhet, eller hur? Att kunna få en pratstund med gamla faster i Rackeby per telefon, kanske skicka ett SMS eller mail till kompisen, eller möjligen ta bussen till Kärnsjukhuset i Skövde är lika självklart. Det finns en mängd olika ingredienser i begreppet infrastruktur. Eller som bloggande Isabella "Blondinbella" Löwengrip så smart uttryckte det: "Jag klarar inte av att åka kollektivt så jag får ta bussen ibland"!! Utbyggnad av bredbandsservicen tillhör väl en av de senare varianterna.

Allt detta tillhör det mest självklara i vår vardag. Ingen skulle kunna tänka sig att vara utan något av de fullständigt nödvändiga företeelserna jag räknat upp. Och ändå har jag bara nämnt en liten del av det som normalt betraktas som samhällets infrastruktur. Tänkte utveckla mina tankar lite vidare kring detta med förflyttningar och kommunikation i allmänhet. Passar egentligen alldeles utmärkt i tider med försenade tåg, snöoväder och allmänt trafikkaos och därmed frustrerade människor.

Samhället är normalt en fantastisk apparat. Många gånger har vi väl lite till mans förundrats över hur väl allt fungerar. Men för det mesta funderar vi inte ens, det skall bara fungera utan att vi skall behöva bry oss det minsta. Att vi ibland retar oss på den där långtradaren som är svår att köra om hör liksom till ordningen. Att han just är på väg med varor till köpcentrat tänker vi inte på just då. Inte heller att nästa långtradare just har lossat sin last på macken, som gjorde att vi kunde tanka innan vi åkte till snabbköpet.

Att ha vägen som arbetsplats

Hade själv häromdagen förmånen, ja jag kallar det faktiskt en förmån, att åka med en av dessa "vägarbetare" under ett arbetspass. Just den här dagen var det leverans av flis till ett av våra största värmeverk. Alltså en miljövänlig biomassa avsedd för uppvärmning av våra bostäder. Här handlar det inte om att frakta på järnväg som ofta förespråkas då man debatterar godstransporter. Nej, här gäller det att hämta materialet ute i skogen eller på någon annan för tåget otillgänglig plats för att sedan transportera detta till värmeverket eller en depå i närheten. Har en bestämd uppfattning att tåget liksom har lite svårt att ta sig ut i skogen på samma snabba och effektiva sätt. Skämt åsido, utan att argumentera allt för mycket för vare sig det ena eller andra sättet att transportera måste sägas att jag i det här fallet imponerades av den effektiva hanteringen.

                                               
                                            En värmande transport....

Vilket ramaskri det blev på resenärer från Arlanda flygplats i helgen. Inställda flygningar, borttappat bagage, vilsekomna ungar, ja i stort sett allt som kunde gå snett gick snett. Vad berodde detta på? Jo, naturligtvis vädret. England hade snöoväder som blockerade all flygtrafik till och från landet. Vädret ställer till det för oss oavsett vilka förfinade system vi än skaffar oss. Det är få som klarar att rå på vädret. Flyget ställer in ett antal avgångar, tåget har förseningar så resenärerna är nästintill beredda att begå harakiri. Eller åtminstone hoppas på att några ansvariga SAS- eller SJ-potentater skall göra det.  Elleveranserna fungerar inte, träd ligger som plockepinn över ledningarna. Folk fryser, svär, förbannar och lovar att "nu får det banne mig vara slut". Vad vi alla kan vara säkra på är att det inte är slut, det kommer att upprepas så länge vi inte har förmågan att styra över vädrets makter. Tack och lov för det! (SVT visar just nu serien "Stormen" som i tre avsnitt låter oss följa vad som kan hända då vi inte längre kan bemästra vädersituationen).

Vi har i takt med samhällsutvecklingen fått allt större krav på en fungerande infrastruktur. Om det inte fungerar som vi tänkt oss så är vår toleransnivå oerhört låg. Allt skall bara fungera, oavsett väder eller andra faktorer. Om start och landningsbanor på våra flygplatser är fullständigt igensnöade eller nedisade kräver vi ändå att flyget skall gå som planerat. Tågförseningar får bara inte förekomma, en timmes väntan på tåget kan få den mest jovaliske person att gå i taket.

                                                   
                                                       Trångt om saligheten...

Snöröjning skall vi bara inte tala om. Finns inte en kommun i detta land - i alla fall inte söder om Dalälven - som enligt kommuninnevånarna klarar att sköta snöröjning på det sätt som man "som skattebetalare har rätt att kräva". Det märkliga i sammanhanget är att man själv oftast inte har det ringaste ansvar. Oftast är det väl så att man får det man betalar för. På bostadsrättsföreningens årsstämma klagar man exempelvis högljutt över den dåliga snöröjningen, men samtidigt undrar man om det inte går att dra ner på kostnaderna för den, speciellt vintertid dyra fastighetsskötseln.

Vilka är det då som oavsett väder ser till att vi som exempelvis begåvats med fjärrvärme aldrig(?) blir utan värme. Jo, bland andra dessa välsignade transportörer som oavsett om det är vardagar eller helgdagar ser till att våra värmeverk har bränsle! Att de emellanåt blir kallade vägmarodörer eller trafikparasiter tror jag de står ut med. Vad de däremot har svårare att acceptera är alla dessa klantiga, självpåtagna trafikpoliser som försöker lära ut hur man beter sig i trafiken. Vet inte hur många av den sorten jag såg under min studieresa, men flera var dom, och inte blev jag speciellt imponerad av deras egna trafikkunskaper. Deras pedagogiska kunskaper i ämnet trafikinlärning var inte heller på någon högre nivå, om inte en knuten hand eller ett uppsträckt långfinger skall räknas som pedagogiska läraregenskaper. Då skall vi veta att det inte alltid hjälper att lastbilschauffören på alla sätt försöker hjälpa övriga trafikanter, lastbilen i sig verkar för vissa vara ett hot som man inte kan acceptera.    

Vissa saker går inte att förutse 

För att sammanfatta mina iakttagelser och funderingar angående infrastrukturens grundfilosofi tror jag det viktiga är att vi alla försöker bidra med vårt lilla strå till kommunikationsstacken. Gärna idéer och konstruktiva förslag, men framförallt måste vi lära oss acceptera varandras seriösa arbete med att få samhället att fungera. Vi måste lära oss att det inte är alldeles enkelt att flyga då start- och landningbanor är igensnöade och utan banfriktion, det är inte omöjligt att tåg blir försenade då växlar fryser igen. Att vi blir utan ström på julafton kan inträffa då vi trots allt fortfarande har luftledningar för eldistribution. Samme person som ena stunden svär ve och förbannelse över eldistributörernas nonchalans och oförmåga kan nästa dag vägra samme distributör att få röja en bredare kraftledningsgata genom hans skog.

Detta kan låta som ett gigantiskt försvarstal för en inte alltid fungerande infrastruktur. Möjligen kan detta bero på att  jag personligen inte drabbats av några egentliga problem. Ja, det skulle i så fall vara mina tidigare beskrivna datorproblem men de är glömda för tillfället, bredbandsleverantören sköter sig till belåtenhet, i alla fall för tillfället. Hur som helst, vi får hoppas att det nya året innebär bättre och säkrare kommunikationer oavsett vilken sort det gäller. Om inte annat så kan vi ju hoppas på en mild vinter i fortsättningen, men det är klart då blir det översvämning istället. Men det kan man ju numera styra då SMHI lovat att lämna 30-dygnsprognoser så länsstyrelsen skall kunna reglera vattenståndet i Vänern. Verkar lite överkurs då spågubbarna/-kärringarna i Norrköping vanligtvis brukar ha svårt med 2-dygnsprognoserna. Hur man än gör så har man ändan bak, det är det enda som är riktigt säkert.