Diplomati - ord utan värde, diplomat - yrke utan värdighet?
Har följt två avsnitt av SVT-dokumentären "Diplomaterna" som sänds på måndagar i SVT1. Har alltid trott att diplomatjobbet varit nånting för ytterst kvalificerade personer med extraordinär kunskap om olika länders kulturer och dessutom en förmåga att skapa godwill och tilltro till Sverige och svenska värderingar. Efter två avsnitt har mina förhoppningar om diplomaternas status devalverats en aning. eller rättare sagt ganska rejält.
Första avsnittet handlade om diplomaternas kamp för att kunna evakuera svenskar från det krigsdrabbade Libanon. Att detta var ett jobb med stora svårigheter är ingen överdrift och man lyckades till sist få alla svenskar att lämna landet. Andra avsnittets "diplomatiska" uppgift innebar att representera och organisera vid Namibiska presidentens besök i Sverige. Redan när Lufthansas flight med den Namibiska delegationen landade på Arlanda började diplomaterna uppföra sig som förvuxna femteklassare. Under den poliseskorterade resan in till Stockholm var det ingen vidare stil på diplomaten Klas Ljungberg om man uttrycker det varsamt. Respektlöst är väl ett lämpligare ord. En kort stund trodde jag att detta var ett fejkat inslag och att man ville göra en parodi på ett afrikanskt statsbesök.
Namibia... ett vackert land men uppenbarligen utan större intresse
Det Namibiska besöket var i första hand avsett att försöka förmå landet att bli en handelspartner istället för bidragstagare. Kanske var det detta att landet tidigare varit beroende av vårt bistånd som gjorde att våra diplomatiska representanter tyckte de kunde uppträda som de gjorde. Besöket innebar som brukligt en mängd besök på olika muséer, instutitioner och även ett snabbtitt förbi slottet för att hälsa på kungen. Besökarna sprang som skållade troll mellan de olika aktiviteterna och verkade närmast besvärade, det gällde att hinna med så mycket på så kort tid som möjligt. Efter ett företagsbesök på ABB i Västerås med efterföljande elegant representationsmiddag ville den Namibiska protokollchefen att man skulle återvända till Stockholm innan det blev mörkt. I Namibia reser man nämligen inte på vägarna efter mörkrets inbrott beroende på överfallsrisken.
Ljungberg, en förvuxen femteklassare
Detta innebar, efter vissa diskussioner, att hela delegationen begav sig med bussen mot Stockholm, längst bak satt de två diplomaterna Ljungberg och Sjöberg och raljerade och hånskrattade över namibiernas idiotiska rädsla, tala om att ha diplomatisk känsla för olika kulturer. "Nu passerar vi Enköping, sista staden innan Stockholm så nu är risken stor att vi blir överfallna av stråtrövare" hojtade våra diplomater likt uppspelta skolungar på utflykt. Att gästerna förhoppningsvis inte förstod vad som avhandlades är bara att tacka för det räckte med att vi fick höra eländet. Det är inte bara poliser som uttrycker sig nedsättande, våra diplomater är bevisligen inte ett skit bättre.
Nästa dag var det dags för delegationen att flyga hem, vilket fick diplomaterna att två sina händer, den tilltänkta "avtackaren" på Arlanda hade fått förhinder och nu var goda råd dyra. En av diplomaterna kunde motvilligt tänka sig att ställa upp, han skulle ju egentligen jaga vildsvin men kunde möjligen hinna vinka av presidenten med följe innan han var tvungen att åka iväg till jaktkamraterna.
Undrar hur det hade sett ut om USA:s president Barack Obama eller möjligen Tysklands förbundskansler Angela Merkel hade stått på Arlanda för hemresa. Är nästan säker på att hela den svenska regeringen med diplomatkåren i hasorna tillsammans med Svenskt Näringslivs höjdare trampat varandra på fötterna för att få en plats närmast podiet. Självklart hade även knug... kungen och hela kungahuset fått plats i vimlet. Men nu gällde det ju bara en simpel negerhövding från Afrika, då fanns det ju viktigare saker att ägna tiden åt än att hänga på Arlanda när det finns så mycket viktigare saker att göra. Även på den här nivån är det definitivt skillnad på skit och pannkaka.
Första avsnittet handlade om diplomaternas kamp för att kunna evakuera svenskar från det krigsdrabbade Libanon. Att detta var ett jobb med stora svårigheter är ingen överdrift och man lyckades till sist få alla svenskar att lämna landet. Andra avsnittets "diplomatiska" uppgift innebar att representera och organisera vid Namibiska presidentens besök i Sverige. Redan när Lufthansas flight med den Namibiska delegationen landade på Arlanda började diplomaterna uppföra sig som förvuxna femteklassare. Under den poliseskorterade resan in till Stockholm var det ingen vidare stil på diplomaten Klas Ljungberg om man uttrycker det varsamt. Respektlöst är väl ett lämpligare ord. En kort stund trodde jag att detta var ett fejkat inslag och att man ville göra en parodi på ett afrikanskt statsbesök.
Namibia... ett vackert land men uppenbarligen utan större intresse
Det Namibiska besöket var i första hand avsett att försöka förmå landet att bli en handelspartner istället för bidragstagare. Kanske var det detta att landet tidigare varit beroende av vårt bistånd som gjorde att våra diplomatiska representanter tyckte de kunde uppträda som de gjorde. Besöket innebar som brukligt en mängd besök på olika muséer, instutitioner och även ett snabbtitt förbi slottet för att hälsa på kungen. Besökarna sprang som skållade troll mellan de olika aktiviteterna och verkade närmast besvärade, det gällde att hinna med så mycket på så kort tid som möjligt. Efter ett företagsbesök på ABB i Västerås med efterföljande elegant representationsmiddag ville den Namibiska protokollchefen att man skulle återvända till Stockholm innan det blev mörkt. I Namibia reser man nämligen inte på vägarna efter mörkrets inbrott beroende på överfallsrisken.
Ljungberg, en förvuxen femteklassare
Detta innebar, efter vissa diskussioner, att hela delegationen begav sig med bussen mot Stockholm, längst bak satt de två diplomaterna Ljungberg och Sjöberg och raljerade och hånskrattade över namibiernas idiotiska rädsla, tala om att ha diplomatisk känsla för olika kulturer. "Nu passerar vi Enköping, sista staden innan Stockholm så nu är risken stor att vi blir överfallna av stråtrövare" hojtade våra diplomater likt uppspelta skolungar på utflykt. Att gästerna förhoppningsvis inte förstod vad som avhandlades är bara att tacka för det räckte med att vi fick höra eländet. Det är inte bara poliser som uttrycker sig nedsättande, våra diplomater är bevisligen inte ett skit bättre.
Nästa dag var det dags för delegationen att flyga hem, vilket fick diplomaterna att två sina händer, den tilltänkta "avtackaren" på Arlanda hade fått förhinder och nu var goda råd dyra. En av diplomaterna kunde motvilligt tänka sig att ställa upp, han skulle ju egentligen jaga vildsvin men kunde möjligen hinna vinka av presidenten med följe innan han var tvungen att åka iväg till jaktkamraterna.
Undrar hur det hade sett ut om USA:s president Barack Obama eller möjligen Tysklands förbundskansler Angela Merkel hade stått på Arlanda för hemresa. Är nästan säker på att hela den svenska regeringen med diplomatkåren i hasorna tillsammans med Svenskt Näringslivs höjdare trampat varandra på fötterna för att få en plats närmast podiet. Självklart hade även knug... kungen och hela kungahuset fått plats i vimlet. Men nu gällde det ju bara en simpel negerhövding från Afrika, då fanns det ju viktigare saker att ägna tiden åt än att hänga på Arlanda när det finns så mycket viktigare saker att göra. Även på den här nivån är det definitivt skillnad på skit och pannkaka.
Kommentarer
Trackback
