ronson

Antalet arbetslösa fortsätter att öka, ingen går längre säker i dessa tider av varsel och uppsägningar. Vissa företag gör överenskommelser med facket om förkortad arbetstid med motsvarande löneavdrag, andra väljer att varsla och säga upp vissa av sina anställda, andra flyttar verksamheten till länder där löner och anställningsvillkor ligger på en annan nivå än i Sverige. Vilket av åtgärderna som är att föredra är väl som alltid beroende på omständigheterna och framförallt på vem man frågar. Eftersom jag själv under nästan trettio år var förtroendevald i Ledarna och på detta sätt sett verkligheten både utifrån och inifrån känns det i dagsläget som om vi gått trettio år bakåt i tiden vad gäller fackligt arbete. Ingen verkar riktigt veta vilken sida man skall representera, det blir ett kattrakande hit och dit vilket i sista ändan kan vara förödande för intressebalansen på arbetsplatsen.

                                                    

Min gamla arbetsplats SNA Europe väljer i tider med dålig orderingång att låta sina anställda gå ner i lön samt korta arbetstiden där facket överraskande var den part som föreslog åtgärden. Att detta för vissa anställda innebär en lönesänkning med 5000 kronor i månaden verkar inte bekomma fackets representanter det minsta. Kommer att bli spännande att följa fortsättningen på överenskommelsen där många av medlemmarna inte ens är informerade utan överkörda av sina representanter.

Ytterligare en sak som gör mig lite beklämd är att vissa fortfarande talar om "arbetare och tjänstemän" där arbetare skulle vara de som är närande och tjänstemän alltså är tärande. Med detta som utgångspunkt borde en av de viktigaste fackliga uppgifterna i framtiden vara att lösa upp denna hårt åtdragna strypsnara, att börja förstå att den anställde oavsett "fack" gör företaget och de anställda till vad det är. Ingen skall egentligen kunna undvaras oavsett syssla, att därför betrakta en arbetskamrat som tärande bygger tyvärr på okunskap och gamla fördomar vill jag påstå. Den som tillverkar en pryl rent praktiskt måste väl ändå acceptera att några arbetar stenhårt för att denna pryl för det första blir utvecklad, konstruerad, provad, marknadsförd, och slutligen såld. Likaså måste nån se till att personalen får sin lön, att andra personal- och kvalitetsfrågor hanteras på rätt sätt, att receptionen är bemannad osv, osv. Detta är ju vad vi normalt kallar administrativa arbeten eller lite gammalmodigt "tjänstemannajobb" men som otvivelaktigt behövs likväl som den "arbetare" som producerar varan.

                                                         
                                             Samförstånd..., vägen till framgång

Borde snart vara dags att skrota begreppet "arbetare och tjänstemän" och införa begreppet anställda eller medarbetare. Trodde nästan att detta var en realitet idag, redan för tio år sedan var detta ett stort ämne på den fackliga dagordningen, att skapa ett gemensamt forum för alla anställda. Kan inte vi anställda själva acceptera varandra för det vi uträttar så har vi lång väg att vandra innan vi kan kalla oss de humanister vi annars vill bli betraktade som då vi jobbar för att alla skall ha samma värde i samhället oavsett bakgrund. Samarbete och solidaritet gör oss starka, inte tvärtom.