Såtavallen - helvetet på jorden
Grusplan... vad är det...?
Har tyvärr inte så bra koll på hur frekvent planen används idag mer än att den fungerar som parkeringplats under sommarsäsongens matcher på huvudplanen. För vissa åskådare har det dessutom blivit en alldeles utmärkt läktarplats där man slipper betala för att se matchen!
Efter den här inledningen kom jag att fundera lite på min tidiga karriär som fotbollsspelare. Minnet kryper sakta fram om man börjar tänka till, hur var det egentligen, när spelade jag första pojklagsmatchen och så vidare. Plockade bland mina anteckningar och konstaterar att jag för några år sedan försökte redogöra för mina första stapplande steg på min aningen mediokra fotbollskarriär. Tänkte låte er få ta del av mitt första officiella framträdande på de stora arenorna, i detta fall fotbollsmetropolerna Hellehof i Hällekis och Såtavallen i Trolmen.
Hellehof, en arena med besk smak...
En "fotbollslegend" berättar
På den tiden jag startade min karriär som fotbollsspelare var fotbollarna av riktigt läder, hade snörning och var tunga som curlingstenar om det var blött. Dessa stenhårt handpumpade, lädermaskerade kanonkulor kunde nästan slå ihjäl en vuxen person om man inte hann undan och de damp ner i skallen. Har fortfarande märken i svålen efter hårdhänta möten med dåtidens idrottsliga tortyrredskap. Hugaligen, sånt glömmer man inte i första taget. Inte undra på att det fanns vissa som aldrig hade en tanke på att använda hu´vet i en fotbollsmatch, inte ens insidan om man vill vara lite elak. Måste erkänna jag aldrig blev nån lysande stjärna på fotbollshimlen.
Förklaringen finns förmodligen att finna i det faktum att min första riktiga match spelade jag som tioåring i vad som på den tiden kallades rätt och slätt "pojklag". Alltså grabbar upp till sexton år. I stort sett alla var sexton år utom denne tanige tioårige valp som fått följa med Källbylaget till Hällekis för ett riktigt prestigemöte. Kommer ihåg att jag var minst, därmed av naturliga orsaker betraktad som sämst och självklart förvisad till högerytterplatsen.
Ungefär så här kunde det se ut...
Fullt lag var vad som gällde, hade ingen betydelse att jag tvingades möta en sextonårig drasut på en-och-åttifem. Drasuten vägde dessutom säkert tre gånger så mycket som den tioårige valpen i luciaklänning. Ja just det, luciaklänning. Det fanns inga fotbollsdräkter för tioåringar på den tiden, jag har för mig att vi spelade i A-lagets avlagda fjolårsställ. Tänk er själva, det blev mycket skjorta över på den kroppen. Fick inte ens ner tygsjoket i brallorna, enda chansen var att ha den hängande utanpå. För att inte snubbla och stå på örona gällde det att hålla uppe "klänningen" med ena handen och torka svett och snor med den andra. Efter att gång på gång blivit nermanglad bland grästuvorna av drasuten på vänsterbacken var det äntligen halvtidsvila. Därmed också dags för den obligatoriska drickan. Denna lyx gjorde att jag totalt glömde bort att jag blivit sparkad och förnedrad under hela första halvlek.
Blev lite lugnare i andra, fulltankad och däst av all sockerdricka knallade jag omkring lite för mig själv ute på kanten och botaniserade utan större intresse för matchen. Slutade till och med att hålla uppe klänningen, tyckte inte längre det gjorde nåt att den fladdrade runt smalbenen. Därför var det heller ingen som tog notis om den där rapande knatten ute på sidlinjen. Till och med drasuten - min tidigare baneman - struntade i att jaga mig med sina Tretorns blåfärgade, urblekta fyrtiofemmor. På det viset slapp jag åtminstone bli nertrampad i gräset stup i kvarten. Tror det var där den släcktes, det som annars kunnat bli en lysande komet på fotbollshimlen.
Såtavallen -ett helvete på jorden
Om inte detta var nog för att ta knäcken på en fotbollsbegåvning så kom nästa snyting. Att tvingas ut bakom omklädningsrummet på anrika Såtavallen i Trolmen för tvagning efter en svettig batalj var på gränsen till vad en späd kropp tålde. Matcherna på Såtavallen var alltid praktfulla bataljer. Att på vårkanten, i bitande kyla försöka tvätta den värsta skiten och rödleran ur ansikte och hår för att därefter blixtsnabbt kränga på sig sina kläder krävde mod. Går definitivt inte att jämföra med dagens bortklemade lirare som hamnar i nån slags mental kollaps om de inte har tillgång till bastu, massage, golvvärme och hårblås efter matchen. Kommer förresten ihåg när den första duschen monterades upp på Eolsborg i Källby på femtiotalet. Kallvatten självklart, men vilken oerhörd lyx, slippa gå ut halvnaken för att skrubba bort svett, och damm.
Tiderna förändras som tur är och vi med dem, såna här nostalgiska utflykter gör att man piggnar till. Tror att jag skall plocka fram dragspelet och lira Novelty Accordion nu när jag ändå är på hugget. Det är i alla fall mindre ansträngande än att ranta omkring och försöka få den där runda tingesten att hamna i nätmaskorna. Plastgräs, näe, inget för en härdad grusplansfantom inte.
