ronson

Det var en gång en liten församling i konungariket Sverige som hette Alliansen. Byn hade fyra församlingsbor vid namn Fredrik, Maud, Göran och Jan men dessa fyra var enligt egen utsago alltid överens och ideologiskt troende. Deras ideologiske fader i församlingen var kyrkoherde Fredrik Reinfeldt, en person som utöver att vara församlingens ledare gärna framställde sig som den store landsfadern. De tre övriga boende i Alliansen visste att Reinfeldt, trots sin godmodiga utstrålning, inte tolererade oliktänkande, det vill säga de som inte anpassade sig till byns oskrivna lagar riskerade att mer eller mindre bannlysas.

                                                      
                                            Ett kärlekspar i Alliansens namn....??

Därför kom det som en oerhörd chock för både Reinfeldt och övriga församlingsbor då det uppdagades att två av församlingens mest lojala och smilande bybor riskerade att få lämna byn. Flera oberoende undersökningar visade att de två inte hade det förtroende som krävdes för att få bo kvar, de hade förbrukat sitt kapital och riskerade att tvingas flytta från Alliansen. Plötsligt såg den normalt så timide och faderlige Reinfeldt hur helvetet närmade sig, hur byn höll på att rämna i sina grundvalar.

Som om detta med den riskerade utflyttningen inte var nog så hade han förstått att det fanns nån som ville flytta in i byn, en samhällsfrånvänd vilde som enligt Reinfeldts tankar ändå inte stod så lång från honom rent ideologiskt men som enligt all konvenans inte passade in i byn. Där man på senare tid varit så oerhört noga med att framställa sig som miljöns, arbetarnas och de små och svagas försvarare och räddare. Att detta skulle kunna raseras av en "inkräktare" med betydligt mer radikala åsikter om kontroversiella ämnen kunde naturligtvis inte uppväga två oförvitliga bybor som tvingade lämna församlingen Alliansen. 

Efter många timmars vånda på kammaren beslöt Reinfeldt att kalla till sig de båda förtappade församlingsbor som riskerade att ställas på bar backe. Två normalt sturska och kaxiga alliansbor som inte förstått att de spelat ett ogudaktigt spel som deras grannbyar genomskådat. Efter en timslång överläggning med de två mer eller mindre beordrade Reinfeldt de båda att ingå äktenskap för att rädda byn fortsatta framtid. Alliansen riskerade annars att "försvinna från kartan", åtminstone för de som inte hade varken släkt eller andra intressen i byn.  Han lyckades få den envise major Jan Björklund att knäböja framför den som vanligt smilande pigan Maud Olofsson och med spelad mjukhet i rösten klämma fram: 

-Kära Maud, vill du gifta dig med mig så lovar jag att vi skall hjälpas åt att bland annat sälja ut vårt flaggskepp Vattenfall till hugade spekulanter.
-O, ja, visst kan jag tänka mig det älskade Jan. Pigan Maud tittade som vanligt först med himlande ögon på Reinfeldt varefter hon med mungiporna uppe vid örsnibbarna gav lille Jan ett ömt ögonkast och sa med sin lenaste röst: Bara du lovar att hjälpa mig att driva igenom beslut om uranbrytning och kärnkraftsutbyggnad i vårt kära fosterland Sverige så lovar jag att göra allt du vill. 

Under tiden pigan bedyrade den knästående(!) majoren sin kärlek hann friaren tänka att "jag får lära mig stå ut med denna uppblåsta lismande dam till gagn för Alliansen, kosta vad det kosta vill". 

Reinfeldt välsignade de två församlingsborna som riskerade att stötas bort och förväntade sig att de skulle vigas samman redan under vintern. De båda "förlovade" betraktade varandra fortfarande misstänksamt även om Maud pladdrade på som vanligt med mungiporna i höjd med hårfästet. Den blivande brudgummen som med lite stela rörelser kommit på fötter pekade som det anstod en självdryg major med hela handen och kommenderade pigan Maud "att i samband med giftermålet byter du självfallet efternamn till Folkpartiet, punkt slut". Det där med "självfallet" hade han lärt sig av sin kompis Carl Bildt och Jan tyckte det var ett ashäftigt sätt att avsluta det påtvingade frieriet.

Visst är detta en liten sedelärande historia som möjligen kan bli sann, eller åtminstone bli till diskussionsunderlag för fortsatta konstellationer och "kringgående rörelser" för att prata ett språk som majoren Björklund förstår.