Somliga straffar han direkt, eller snart i alla fall
Det brukar sägas att om man går tillräckligt hårt fram i nån fråga så riskerar man att straffas direkt. Talesättet har väl aldrig tidigare hindrat mig från att ha synpunkter och kommer säkert inte att hindra mig i fortsättningen heller. Vad som fick mig att överhuvud taget tänka på den omtalde utmätningen av Herrens straff var mitt senaste blogginlägg där jag gick ganska hårt åt Zlatan Ibrahimovic. Jaha, kan det möjligen vara så att denne fotbollens Messias står i direktkontakt med vår andlige Messias var min första tanke.
En sån här bil SAABoterade min högerarm
Anledningen var ganska simpel egentligen. Efter en god och trevlig lunchstund på Kinnekullegården med stekt fläsk och löksås blev hustrun och jag vittne till några hårt kämpande personer som försökte knuffa igång en Saab som behagade jäklas med sin ägare. Att den lite till åren komne ägaren/chauffören inte riktigt hade koll på situationen innebar att bilen blev stående i nedförsbacke mot ett par parkerade bilar. Ingen lätt uppgift för de två stackare som skulle knuffa tillbaks bilen varför jag chevaleriskt erbjöd mig att hjälpa till. Att chaufförens hustru på överraskande snabba fötter sprang runt ekipaget och gestikulerade, pekade och förmanade sin stackars make gjorde oavsiktligt det hela till en intressant föreställning.
Då blev jag plötsligt varse hur den andlige Messias snabbt och effektiv lät straffet för kritiken av fotbollens Messias drabba min bräckliga lekamen. Mitt helhjärtade försök att hjälpa till att baxa bilen bakåt i uppförsbacken innebar enbart att det krasade till i min armbåge och efter tio sekunder så var all känsel borta i handens alla fingrar. Fel förresten, tummen var fortfarande vid liv, om än i något sämre vigör än vanligt.
Första reaktionen blir naturligtvis att "jävlar, vad skulle jag på den förbannade Saaben att göra"! Andra reaktionen då jag kände att armen inte fungerade blir aningen mer logisk och rationell, vad har jag för åtaganden framöver som blir lidande av det här? Jag förstod ju att detta var inget som försvinner på en kvart eller så. Det första jag kom att tänka på var min föresats att byta till vinterhjul under eftermiddagen, den andra tanken gällde onsdagens bandymatch då Hammarby kommer på besök.
Skador på armbågen är inget att leka med
Då jag överförde mina snabba tankar till hustrun så kom det ett omedelbart svar: "Ingen fara, du skall ju i alla fall inte vara med och spela". Tack för den snabba omtanken, kan väl säga att hon en stund senare efter att jag ojat mig lite förstod hur allvarlig min skada egentligen var. Skämt åsido, jag har faktiskt riktigt förbaskat ont om jag skall vara sanningsenlig. Men som allt annat så går det väl över även om det tar några dar.
Jag behöver ju som sagt inte spela bandy. Däremot skall jag utan tvekan stå på läktarplats på onsdag kväll oavsett hur armbågen känns. Tack och lov behöver jag inte oroa mig för vad Försäkringskassan skulle bedöma min skada som. Enligt denna statliga inrättning så borde jag väl åtminstone kunnat gräva diken eller måla stående flaggstänger eller nåt liknande enklare och utvecklande terapiarbete. Har man bara VILJAN i dagens Sverige så löser sig allt! Kanske till och med bandyspel kunde vara aktuellt, vem vet!?
En sån här bil SAABoterade min högerarm
Anledningen var ganska simpel egentligen. Efter en god och trevlig lunchstund på Kinnekullegården med stekt fläsk och löksås blev hustrun och jag vittne till några hårt kämpande personer som försökte knuffa igång en Saab som behagade jäklas med sin ägare. Att den lite till åren komne ägaren/chauffören inte riktigt hade koll på situationen innebar att bilen blev stående i nedförsbacke mot ett par parkerade bilar. Ingen lätt uppgift för de två stackare som skulle knuffa tillbaks bilen varför jag chevaleriskt erbjöd mig att hjälpa till. Att chaufförens hustru på överraskande snabba fötter sprang runt ekipaget och gestikulerade, pekade och förmanade sin stackars make gjorde oavsiktligt det hela till en intressant föreställning.
Då blev jag plötsligt varse hur den andlige Messias snabbt och effektiv lät straffet för kritiken av fotbollens Messias drabba min bräckliga lekamen. Mitt helhjärtade försök att hjälpa till att baxa bilen bakåt i uppförsbacken innebar enbart att det krasade till i min armbåge och efter tio sekunder så var all känsel borta i handens alla fingrar. Fel förresten, tummen var fortfarande vid liv, om än i något sämre vigör än vanligt.
Första reaktionen blir naturligtvis att "jävlar, vad skulle jag på den förbannade Saaben att göra"! Andra reaktionen då jag kände att armen inte fungerade blir aningen mer logisk och rationell, vad har jag för åtaganden framöver som blir lidande av det här? Jag förstod ju att detta var inget som försvinner på en kvart eller så. Det första jag kom att tänka på var min föresats att byta till vinterhjul under eftermiddagen, den andra tanken gällde onsdagens bandymatch då Hammarby kommer på besök.
Skador på armbågen är inget att leka med
Då jag överförde mina snabba tankar till hustrun så kom det ett omedelbart svar: "Ingen fara, du skall ju i alla fall inte vara med och spela". Tack för den snabba omtanken, kan väl säga att hon en stund senare efter att jag ojat mig lite förstod hur allvarlig min skada egentligen var. Skämt åsido, jag har faktiskt riktigt förbaskat ont om jag skall vara sanningsenlig. Men som allt annat så går det väl över även om det tar några dar.
Jag behöver ju som sagt inte spela bandy. Däremot skall jag utan tvekan stå på läktarplats på onsdag kväll oavsett hur armbågen känns. Tack och lov behöver jag inte oroa mig för vad Försäkringskassan skulle bedöma min skada som. Enligt denna statliga inrättning så borde jag väl åtminstone kunnat gräva diken eller måla stående flaggstänger eller nåt liknande enklare och utvecklande terapiarbete. Har man bara VILJAN i dagens Sverige så löser sig allt! Kanske till och med bandyspel kunde vara aktuellt, vem vet!?
Kommentarer
Trackback
