ronson

Jag har ju lovat att blanda och ge i mina inlägg på bloggen. Ikväll fick jag chansen att ge mig in i fotbollens fortrollade värld. För just fortrollad kände jag mig efter att ha kollat på Atletico Madrid-Chelsea FC, vilken match, en av de bästa fotbollsmatcher jag sett på mycket länge. Slutresultatet 2-2 var en euforisk upplösning på en match som hade det mesta. Fart, fantasi, tuffa närkamper och stenhård markering där bollhållaren fick max 0,5 sekunder på sig att göra nånting kreativt. Närkamper som ibland kunde rubríceras som överfall men som ändå låg på en nivå som till och med domaren för det mesta kunde acceptera.

                                              
                                                  Nytt favoritlag...

När bortalaget Chelsea genom måltokige Drogba vände 1-0 till 1-2 på några få minuter fanns det nog inte många bland de spanska hemmasupportrarna som ens vågade hoppas på en kvittering. Själv satt jag som förhäxad framför teven och hoppades på denna omöjliga kvittering och fick nytt livsmod då Atletico fick frispark strax utanför straffområdet. En kompakt Chelseamur uppställd på straffområdetslinjen, målvakten perfekt placerad, tre hemmaspelare vid bollen och innan nån riktigt fattat vad som hände satt bollen precis invid målvaktens vänstra stolpe. 2-2 och ett vilt firande på läktaren och i min tevefåtölj.

Inte för att jag normalt är nåt Atletico-fan men just ikväll unnade jag dessa stenhårt jobbande fotbollsspelare en framgång, mycket beroende på det faktum att Chelsea med sina ryska olje/maffiapengar är ett lag som tappat lite av det "gamla" folkkära Chelsea. Politik eller ruffel, återigen är det svårt att välja och samtidigt värja sig som ni märker.

En sista funderingen för kvällen: Hur skullle exempelvis ett svenskt landslag hävda sig mot dessa klubblag? En fråga som varken får eller kräver ett svar men ändå, den är intressant.