En "kliesten" kan vara av arkeologiskt intresse
Har den senaste tiden kunnat iaktta det påbörjade arbetet med den nya anslutningen från Källby ut på 44:an och har förstått att det inte bara är att gasa på med maskiner och manskap. Som alltid vid liknande arbeten så står arkeologerna på rad i gropen och gräver och borstar (jag menar naturligtvis inte att de super) för att om möjligt hitta nåt tecken på att det har bott människor på platsen, ju tidigare i historien desto bättre.
Fyndigt eller hur...?
Visst förstår jag att det kan vara intressant att kunna tidsbestämma olika orter och platsers "livstid" men vad gäller exempelvis Källby med omnejd så känns det väl snart som om man grävt och grävt i århundraden för att om möjligt hitta benrester, lerklumpar och stenyxor. Oavsett vad man brukar eller förväntas hitta så blir det varje gång ett fynd kommer i dagen en lika euforiskt upplevelse för de inblandade. Vet inte hur många artiklar jag läst i tidningarna om stenfynd och annat som kopplas ihop med tidigt boende i och runt Källby. Trots att jag är normalt intresserad av historien och hur samhället en gång fungerade så tycker jag nog att det ibland blir lite för mycket av det goda. Det går ju snart inte att sätta spaden i potatislandet utan att först meddela Riksantikvarieämbetet eller liknande instanser. Att det har bott människor i denna del av Sverige torde vara allom bekant vid det här laget.
Ibland funderar jag när en plats, ort eller område är "färdiganalyserat", när kan man säga att nu har vi tidsbestämt och skaffat de upplysningar som kan vara av värde för framtiden. Eller kan det vara så att man alltid hoppas hitta det där oförutsägbara, hitta vad ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat förställa sig? Eftersom jag inte har den kompetens som behövs för att svara på de frågor jag själv ställer så får det bli enbart frågor och funderingar.
En "kliesten" är grisens eget massageinstitut
En liten anekdot i sammanhanget handlar om arkeologstuderanden som vid en vandring i markerna gjorde ett fantastisk fynd, en stor kantig sten som enligt den blivande arkeologen torde härröra sig från tidig vikingatid och vara nånting som med säkerhet markerade en gammal hednisk offerplats. Riktigt uppspelt tog han kontakt med bonden som ägde marken och meddelade sin "upptäckt" samtidigt som han ville veta lite mer om bonden egentligen visste vilken kulturskatt han hade på sina marker. "Kulturskatt och kulturskatt sa bonden, ente vet jag dä´precis, den där stenbumlingen släpa jag dit i våras för att gresera sulle ha nôt å klia säk på!"
Inte alltid att det är som man vill eller hoppas, inte ens om man är studerad.
Fyndigt eller hur...?
Visst förstår jag att det kan vara intressant att kunna tidsbestämma olika orter och platsers "livstid" men vad gäller exempelvis Källby med omnejd så känns det väl snart som om man grävt och grävt i århundraden för att om möjligt hitta benrester, lerklumpar och stenyxor. Oavsett vad man brukar eller förväntas hitta så blir det varje gång ett fynd kommer i dagen en lika euforiskt upplevelse för de inblandade. Vet inte hur många artiklar jag läst i tidningarna om stenfynd och annat som kopplas ihop med tidigt boende i och runt Källby. Trots att jag är normalt intresserad av historien och hur samhället en gång fungerade så tycker jag nog att det ibland blir lite för mycket av det goda. Det går ju snart inte att sätta spaden i potatislandet utan att först meddela Riksantikvarieämbetet eller liknande instanser. Att det har bott människor i denna del av Sverige torde vara allom bekant vid det här laget.
Ibland funderar jag när en plats, ort eller område är "färdiganalyserat", när kan man säga att nu har vi tidsbestämt och skaffat de upplysningar som kan vara av värde för framtiden. Eller kan det vara så att man alltid hoppas hitta det där oförutsägbara, hitta vad ingen ens i sin vildaste fantasi kunnat förställa sig? Eftersom jag inte har den kompetens som behövs för att svara på de frågor jag själv ställer så får det bli enbart frågor och funderingar.
En "kliesten" är grisens eget massageinstitut
En liten anekdot i sammanhanget handlar om arkeologstuderanden som vid en vandring i markerna gjorde ett fantastisk fynd, en stor kantig sten som enligt den blivande arkeologen torde härröra sig från tidig vikingatid och vara nånting som med säkerhet markerade en gammal hednisk offerplats. Riktigt uppspelt tog han kontakt med bonden som ägde marken och meddelade sin "upptäckt" samtidigt som han ville veta lite mer om bonden egentligen visste vilken kulturskatt han hade på sina marker. "Kulturskatt och kulturskatt sa bonden, ente vet jag dä´precis, den där stenbumlingen släpa jag dit i våras för att gresera sulle ha nôt å klia säk på!"
Inte alltid att det är som man vill eller hoppas, inte ens om man är studerad.
Kommentarer
Trackback
