Kantarellerna växer som svampar ur jorden
Finns inget som går upp mot att hitta massor av gula fina kantareller. Ja, det kanske var att ta i men just vid det tillfället då man står mitt i denna gula heltäckningsmatta med dessa fantastiska skapelser då är det svårt att inte få nån form av "kantarellfrossa" eller vad det skall kallas. Det gäller att plocka innan nån annan kommer, även om man är nånstans mitt i hôle skogen så finns en nervositet att nån skall komma och förstöra detta fantastiska tillfälle.
Vackra och goda
Nu låter det som om jag med jämna mellanrum får chansen att drabbas av denna euforiska känsla. Lika bra att tala om att det inte är speciellt ofta det förekommer, däremot är det betydligt vanligare att korgen efter en timme i skogen har några stackars gulingar på botten. Så här på höstkanten kan det naturligtvis bli några trattisar också men som sagt, mängden är inte alltid att skryta med.
Att dagens guldskörd tillhörde de bättre gjorde att drygt tre timmar i skogen bara försvann, tiden går som bekant fort då man har trevligt. Att sen en del av denna tid går åt att försöka hitta tillbaks till bilen hör till saken, orientering är inte min allra starkaste sida. Hur som helst så brukar vi komma hem innan mörkret faller.
Ful och djävlig
Som med allt annat så har skogsluffandet även en baksida. Fästingen är ett kryp som inte har nåt att tillföra världen mer än irritation och sjukdom och för att gardera sig mot dessa otrevliga varelser måste man på ett närgånget sätt granska alla skrymslen på kroppen efter en utflykt i skog och mark vilket ibland förtar lite av "vildmarkens tjusning". Borrelia är ju inget man precis längtar efter så det är bara att plocka bort eventuella kryp. Tack och lov måste jag säga så verkar inte dessa små eländiga blodsugare fattat tycke för min torra och blodfattiga lekamen. Inte en enda gång i mitt liv har jag haft nån fästing som jag behövt plocka bort, måste vara ganska ovanligt vad jag förstår. Inte heller idag hade nån fattat tycke för mig tack och lov.
Vackra och goda
Nu låter det som om jag med jämna mellanrum får chansen att drabbas av denna euforiska känsla. Lika bra att tala om att det inte är speciellt ofta det förekommer, däremot är det betydligt vanligare att korgen efter en timme i skogen har några stackars gulingar på botten. Så här på höstkanten kan det naturligtvis bli några trattisar också men som sagt, mängden är inte alltid att skryta med.
Att dagens guldskörd tillhörde de bättre gjorde att drygt tre timmar i skogen bara försvann, tiden går som bekant fort då man har trevligt. Att sen en del av denna tid går åt att försöka hitta tillbaks till bilen hör till saken, orientering är inte min allra starkaste sida. Hur som helst så brukar vi komma hem innan mörkret faller.
Ful och djävlig
Som med allt annat så har skogsluffandet även en baksida. Fästingen är ett kryp som inte har nåt att tillföra världen mer än irritation och sjukdom och för att gardera sig mot dessa otrevliga varelser måste man på ett närgånget sätt granska alla skrymslen på kroppen efter en utflykt i skog och mark vilket ibland förtar lite av "vildmarkens tjusning". Borrelia är ju inget man precis längtar efter så det är bara att plocka bort eventuella kryp. Tack och lov måste jag säga så verkar inte dessa små eländiga blodsugare fattat tycke för min torra och blodfattiga lekamen. Inte en enda gång i mitt liv har jag haft nån fästing som jag behövt plocka bort, måste vara ganska ovanligt vad jag förstår. Inte heller idag hade nån fattat tycke för mig tack och lov.
Kommentarer
Trackback
