ronson

Varför tar vi oss själva på så stort allvar i lägen där lättsamheten skulle vara betydligt mer effektiv? Har på senare tid stött på situationer där det inbillade allvaret hos personer mest blivit parodiskt. Visst skall vi vara noga med att bibehålla en seriös och allvarligt menad hållning gentemot varandra, myndigheter eller andra nödvändiga funktioner för ett fungerande samhälle. Men dessa funktioner måste också se till att nivån inte blir parodisk.

                                           
                                          Aj, aj, aj, han slog mig.....

En situation som fick mig att bli mer eftertänksam på vad som sker var den omskrivna "hockeyhändelsen" i Jönköping. Hårdföre HV-backen David Petrasek ansåg siog ha blivit "slagen på hjälmen" av domaren Tomas Andersson. Vid en utvisningssituation hade domaren råkat nudda hjälmen på denne stackars hockeyspelare vilket enligt Petraseks egen syn på händelsen självklart borde rendera domare Andersson en kraftig reprimand från domarförbundet, hockeyligan, disciplinnämnden och troligen det civila rättsväsendet. HV71 beslöt senare att inte lämna nån anmälan vilket jag tycker var klokt.

Nästa intressanta händelse på på temat "personligt allvar" var då projektledaren för Vara Horse Arena, Mia Forsäng i en radiointervju uttalade sig i "på ett sätt som inte hör hemma i ett demokratiskt samhälle" enligt några som överklagat Arena-projektet för femtioelfte gången. Mia Forsäng som är en otroligt engarad och drivande projektledare uttryckte spontant vad hon tyckte och kände vilket sjäkvklart inte föll dessa allvarsamma och rättsrådiga kommuninnevånare på läppen. Därför tvingades hon att be "de allvarsamma" om ursäkt via en ensändare i NLT. Detta handlar i sista änden inte om demokratiska rättigheter, det handlar mer om att "kom inte och tala om vad du tycker lilla tös, vi har rätten på vår sida". Istället för att le och ha överseende med en spontan åsikt och gå vidare.

                                                     
                              Det är jag som bestämmer..., tydligt eller hur?



Tredje händelsen på samma tema är den uppmärksammade portningen av Mikael Hägne. Han förbjöds av kommunalrådet Christer Aronsson(C) och kommunchefen Bo Cerdier att besöka kommunhuset i Essunga kommun efter att ett flertal gånger krävt att få se offentliga handlingar. De båda kommunala potentaterna stänger dörren för Hägne av, som de säger, arbetmiljöskäl efter att personalen känt sig "hotade, oroade och drabbats av sömnsvårigheter och andra reaktioner" efter Hägnes besök. Detta förnekas bestämt av Hägne som säger sig uppträtt korrekt och definitivt inte åsamkat personalen några problem. Även här verkar det som om herrar kommunalråd och kommunchef tar sig själva på lite för stort allvar. Kan man inte på den nivån lösa ett sånt vardagsproblem så kanske det är dags att ägna sig åt nånting mindre "viktigt".

Fjärde händelsen i denna lilla kavalkad av viktigheter är då en hockeyspelare i Borås efter en match åker förbi domartrion med tröjan uppdragen över huvudet och använder klubban som "blindkäpp". Ett upptåg som renderar honom två matchers avstängning av disciplinnämnden (ibland även kallad disciplinlotteriet). Utan att försvara händelsen som sån är det väl bara att konstatera att hade domarna tagit detta med glimten i ögat och en liten spetsig kommentar och inte tagit sig själva på så förbannat stort allvar kunde alla inblandade kommit ifrån "upptåget" med ett leende på läpparna. Både spelaren och domarna tror jag hade vunnit på detta. 

Oj, oj ,oj vad många ord det blev, det som egentligen skulle bli några få rader. Kanske jag tar mig själv på alldeles för stort allvar, blir att sätta sig ner och fundera på om jag enbart skall hålla mig till ren faktabeskrivning och inte "tycka så mycket om allting". Vi får se vad som händer framöver.