Pensionärerna, dagens samhällsbärare
Debatten angående det så kallade jobbskatteavdragets effekter blir allt hårdare och tydligare. Vissa debattörer, företrädesvis med lojaliteten hos alliansregeringen, envisas med att i alla lägen försvara denna orättvisa skattepolitik. Det hjälper inte att man gärna påpekar att exempelvis pensionärerna minsann inte fått höjd skatt utan några har faktiskt fått sänkt skatt under alliansens tre år vid makten.
Möjligen på väg till Arbetsförmedlingen....?
Inte ens kommunens egen gudfader, Holger Gustafsson Spiken (KD), lyckas övertyga oss om framgången med denna skattesänkning. Det finns visserligen några pensionärer som kunnat njuta av denna alliansgåva men de är väldigt få, har den allra lägsta garantipensionen och har därför "tilldelats" en så rejäl skattesänkning som nästan trettio kronor i månaden! Övriga pensionärer som arbetat hela livet och avstått lön till sin pension betalar under 2010 i runda slängar mellan 750 och 1000 kronor mer i skatt per månad jämfört med den som arbetar.
Därför är det beklämmande att läsa eller höra alla högljudda försvarstal av detta orättfärdiga skattesystem. Vissa högeranhängare kan visserligen i sina allra mest toleranta stunder hålla med om att detta bör åtgärdas men "allt kan ju inte ske på en gång" som de brukar uttrycka det, "det är ju trots allt viktigast att få alla i arbete", därefter är det sjuka, arbetslösa och pensionärenas tur att få del av den statliga kakan. Min personliga reflektion är solklar, risken är att denna kaka blir allt mindre och då finns det till sist inget att få ta del av när de girigaste tagit sin del. Därför är det ett krav att skatteuttaget i fortsättningen skall baseras på inkomst oavsett vem som "avlönar".
Arbete ger frihet..., sanning eller lögn?
Hur det har gått med den så kallade arbetslinjen kan väl alla, ja de flesta i alla fall, konstatera. Oavsett hur mycket man sänker skatten på arbete så skapas det inte fler jobb att söka. Det hjälper alltså inte att som Littorin och hans kumpaner påstå att skatteavdraget "skapar ett incitament" för viljan att arbeta. Det första och största incitamentet är att det finns ett arbete, tillgången på jobb är utan tvekan den i särklass största drivkraften för den som har förmågan arbeta. Inte ens Littorins skötebarn, de oerhört kostsamma jobbcoacherna har väl skapat speciellt många arbetstillfällen. Men det är klart, det har väl alltid lurat några att tro på regeringens handlingskraft vad gäller bekämpandet av det verbalt så uppblåsta "utanförskapet". De personer som inte har förmågan att arbeta skall få den hjälp de behöver för att klara sin försörjning, punkt slut.
