ronson

Kollade "Stjärnorna på slottet" igår kväll och kan inte låta bli att imponeras av kvällens huvudperson Björn Ranelid. Har väl inte alltid varit hans största fan genom åren men undan för undan så har jag hittat hans storhet och efter lördagens slottsbesök är jag en av hans beundrare. Trots hans utstuderade och ibland påträngande ego så är det en person med integritet, självaktning och dessutom en språkets mästare, inte enbart genom det skrivna ordet utan kanske ännu mer då han får chansen att verbalt formulera sina tankar. En fantastisk ordekvilibrist som enligt honom själv innebär att många bara sitter och väntar på att han skall komma av sig, tappa ord, då han håller föredrag.

                                                  
                                      Björn Ranelid, en nyvunnen favorit                                       
                               

Vet ingen som kan hantera ord på liknande sätt utan att det blir vare sig patetiskt eller simpelt. Att han dessutom fick chansen att i teve på bästa sändningstid klippa till bland andra Linda Skugge gjorde mig riktigt upprymd. Linda Skugge, denna hjärndöda pennfäktare som genom åren gjort så många människor inklusive Björn Ranelid riktigt illa med sina korkade och enbart illasinnade skriverier. Nu fick hon äntligen smaka på sin egen beska medicin vilket faktiskt kändes befriande och framförallt rättvist. Att Leif GW Persson och Robert Gustavsson samtidigt fick var sin snyting av Ranelid hamnade trots allt lite i skymundan även om dessa högersvingar också träffade rätt.

Även Kjell Bergkvist fick till en riktig råsop då han kallade Ingmar Bergmans filmer för "pretentiös dynga" vilket säkert fick några av de mer fisförnäma kultursnobbarna att sätta lördagsdrinken i vrångstrupen. Att jag håller med Kjell Bergkvist kanske inte är av större intresse men ändå, jag har aldrig riktigt förstått Bergmans storhet vilket kanske säger mer om min kulturella status än Ingmar Bergman. 


                    
                         Starka personligheter som verkligen passar in i slottsmiljön


Att säsongens "Stjärnor" Meg Westergren, Siw Malmqvist, Tommy Körberg, Kjell Bergkvist, och Björn Ranelid tillhör en annan kategori individualister än tidigare tycker jag är enbart positivt. Inte en massa inbördes tjafs och intriger, inga solkiga interna utspel som exempelvis Jonas Gardell och Börje Ahlstedt svarade för. Inga översittarfasoner som enbart syftade till att skapa "intresse" för programmet. Dagens medverkande försöker hålla en umgängeston som anstår den som har något att dela med sig av. Inga divalater eller överspel utan alla bjuder verkligen både på sina framgångar och inte minst på sina tillkortakommanden varför det känns äkta på nåt sätt. 

Både Siw Malmqvist och Björn Ranelid har hittills gjort "sin dag" till intressanta och tänkvärda tillställningar. Nästa gång är det evigt unga Meg Westergrens tur att överraska, för överraskningar blir det med säkerhet.