Oenighet som kan skapa enighet?
Tjänstemannafacket har gjort klart med arbetsgivarna. 2,6% över 18 månader, en överenskommelse som båda parter anser som rimlig och acceptabel. Dessutom ett antal skrivningar om kompetensutvecklingskrav och annat. Som ett brev på posten kommer nu protester från övriga förbund på arbetsmarknaden, ingen skall minsann agera på egen hand oavsett vad man uppnått utan "vänta in" övriga som inte ens påbörjat sina förhandlingar. Varför inte istället använda varandra som draghjälp? Inbilla mig inte att IF Metall som är den stora organisationen bryr sig ett skit om tjänstemannafackens väl och ve. Att detta avtal på något sätt skulle vara normerande och därmed försvåra övriga fackliga uppgörelser är endast skitprat. Bara för övriga att visa var skåpet skall stå om man nu tycker Ingenjörsfacket och Unionen inte lyckats med sitt uppdrag.
Stora i världen men små på hemmaplan
Med detta i åtanke är det för mig inte det minsta överraskande att tjänstemännen gått sin egen väg. Nu återstår det för de övriga att visa vad de kan åstadkomma, kanske kan vara på sin plats att försöka komma till förhandlingsbordet om inte annat. "Vi har ingen brådska" säger Stefan Löfven på frågan om varför man inte ens börjat förhandla. Kanske inte men det återstår dock att se vad deras avvaktande hållning i så fall kommer att innebära.
Oavsett vilka argument som framförs från exempelvis IF Metalls ordförande Stefan Löfven så har naturligtvis tjänstemännen sin fulla rätt, och även skyldighet, att teckna det avtal som de tycker gynnar sina medlemmar. Eller har man kommit så långt att man inom den fackliga rörelsen anser att det egentligen räcker med ETT förbund för att tillgodose det fackliga intresset för alla industrianställda? I så fall tycker jag man borde försökt få detta till stånd för länge sedan. Men som vanligt vet vi att detta stupar på just detta med särintrssen för olika kategorier anställda. Därför är det inte speciellt överraskande att tjänstemännen nu tecknat ett avtal som de anser ger sina medlemmar vad man förväntar sig.
Att exempelvis Livs och även Handels går ut och varnar för stridsåtgärder innebär ju också att dessa förbund agerar utifrån sina villkor och uppfattningar. Självklart måste det finnas möjligheter att slippa toppstyrningen även inom den samlade fackföreningsrörelsen. Vinner man i längden nånting på att som en stor otymplig massa gå i de storas ledband och "tvingas" avvakta de stora förbundsdrakarnas uppgörelser? Problemet i detta fall är troligtvis att det är ett förhållandevis litet förbund som vågat ta steget, hade IF Metall gjort motsvarande uppgörelse så hade det helt plötsligt låtit på ett annat sätt. Vad gäller övriga frågor i avtalet, bemanningsporoblematiken bland annat, så är ju detta nånting som kommer att fortsätta diskuteras av tjänstemännen vilket jag tycker är en rimlig väg att försöka lösa frågan på. Ju mindre komplex en förhandling är desto mindre risk för svårigheter som oftast brukar leda till reträtter och låsningar.
Stora i världen men små på hemmaplan
Med detta i åtanke är det för mig inte det minsta överraskande att tjänstemännen gått sin egen väg. Nu återstår det för de övriga att visa vad de kan åstadkomma, kanske kan vara på sin plats att försöka komma till förhandlingsbordet om inte annat. "Vi har ingen brådska" säger Stefan Löfven på frågan om varför man inte ens börjat förhandla. Kanske inte men det återstår dock att se vad deras avvaktande hållning i så fall kommer att innebära.
Oavsett vilka argument som framförs från exempelvis IF Metalls ordförande Stefan Löfven så har naturligtvis tjänstemännen sin fulla rätt, och även skyldighet, att teckna det avtal som de tycker gynnar sina medlemmar. Eller har man kommit så långt att man inom den fackliga rörelsen anser att det egentligen räcker med ETT förbund för att tillgodose det fackliga intresset för alla industrianställda? I så fall tycker jag man borde försökt få detta till stånd för länge sedan. Men som vanligt vet vi att detta stupar på just detta med särintrssen för olika kategorier anställda. Därför är det inte speciellt överraskande att tjänstemännen nu tecknat ett avtal som de anser ger sina medlemmar vad man förväntar sig.
Att exempelvis Livs och även Handels går ut och varnar för stridsåtgärder innebär ju också att dessa förbund agerar utifrån sina villkor och uppfattningar. Självklart måste det finnas möjligheter att slippa toppstyrningen även inom den samlade fackföreningsrörelsen. Vinner man i längden nånting på att som en stor otymplig massa gå i de storas ledband och "tvingas" avvakta de stora förbundsdrakarnas uppgörelser? Problemet i detta fall är troligtvis att det är ett förhållandevis litet förbund som vågat ta steget, hade IF Metall gjort motsvarande uppgörelse så hade det helt plötsligt låtit på ett annat sätt. Vad gäller övriga frågor i avtalet, bemanningsporoblematiken bland annat, så är ju detta nånting som kommer att fortsätta diskuteras av tjänstemännen vilket jag tycker är en rimlig väg att försöka lösa frågan på. Ju mindre komplex en förhandling är desto mindre risk för svårigheter som oftast brukar leda till reträtter och låsningar.
Kommentarer
Trackback
