Äntligen har jag fått VIP-status
Äntligen tillhör jag Sveriges VIP-medborgare. Att vara pensionär i valtider är som att uppfyllas av en nästan euforisk religiös känsla. Maktens män och kvinnor står omväxlande på tå eller faller på knä för oss som annars inte tillhör den mest intressanta gruppen i samhället. Alliansen lovar guld och gröna skogar, fem miljarder skall vi pensionärer minsann få dela på nu när "finanserna äntligen tillåter" som alliansklubbens kassör Borg så milt och vänt meddelade häromdagen. Oppositionen vill naturligtvis inte vara sämre, de kan tänka sig att spendera sju miljarder för att få våra röster.
Männen med spenderbyxorna
Detta är ändå rena struntsummorna i förhållande till vad Sverigedemokraterna vill ge oss. Minst tretton (13) miljarder är de beredda att bistå oss gamlingar med, tretton friska miljarder lovar de bort för att få chansen att komma in i riksdagen. Inför detta hot så måste ärligt säga att jag i så fall hellre nöjer mig med borgarnas 5 eller oppositionens 7 miljarder.
Märkligt att finanserna alltid tillåter både det ena och det andra så fort det närmar sig valdagen. Såg ett inslag i teve där man i England är rädda för att det redan tidigare låga valdeltagandet på runt 60% riskerar att dala till 50% vid valet om några månader. Orsaken är att fler och fler väljare slutat tro på politikerna och deras löften efter alla skandaler. Allt fler anser att den övervägande delen av politikerna enbart försöker sko sig själva genom allehanda fifflande, ideologierna försvinner till förmån för den egna plånboken. "Varför rösta på personer som bara tänker på sitt eget bästa" var några av de tydliga kommentarerna.
Tyvärr finns en tendens även i Sverige att vi reagerar på samma sätt. Därför är det naturligtvis viktigt för alla partier att visa sin enastående välvilja genom att smörja oss på olika sätt med jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag, pensionärsförbättringar, studielånsförstärkning, barnbidragsökning, miljöbilspremier och en mängd andra "förmåner".
Detta är egentligen vanlig enkel handlarstrategi, att helt enkelt få just mig att tro att jag är den mest intressanta och värdefulla personen bland alla andra kunder (väljare). Kanske det ändå krävs lite mer ideologisk substans i löftena, inte enbart att presentera sina utfästelser i kronor och ören. Ja förresten, ören kan vi ju snart glömma då femtioöringen snart hamnar i smältverksugnen.
Hur blir det, ses vi vid valurnan i september eller är det dags för strejk? Fan vet, men han struntar antagligen i det också.
Männen med spenderbyxorna
Detta är ändå rena struntsummorna i förhållande till vad Sverigedemokraterna vill ge oss. Minst tretton (13) miljarder är de beredda att bistå oss gamlingar med, tretton friska miljarder lovar de bort för att få chansen att komma in i riksdagen. Inför detta hot så måste ärligt säga att jag i så fall hellre nöjer mig med borgarnas 5 eller oppositionens 7 miljarder.
Märkligt att finanserna alltid tillåter både det ena och det andra så fort det närmar sig valdagen. Såg ett inslag i teve där man i England är rädda för att det redan tidigare låga valdeltagandet på runt 60% riskerar att dala till 50% vid valet om några månader. Orsaken är att fler och fler väljare slutat tro på politikerna och deras löften efter alla skandaler. Allt fler anser att den övervägande delen av politikerna enbart försöker sko sig själva genom allehanda fifflande, ideologierna försvinner till förmån för den egna plånboken. "Varför rösta på personer som bara tänker på sitt eget bästa" var några av de tydliga kommentarerna.
Tyvärr finns en tendens även i Sverige att vi reagerar på samma sätt. Därför är det naturligtvis viktigt för alla partier att visa sin enastående välvilja genom att smörja oss på olika sätt med jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag, pensionärsförbättringar, studielånsförstärkning, barnbidragsökning, miljöbilspremier och en mängd andra "förmåner".
Detta är egentligen vanlig enkel handlarstrategi, att helt enkelt få just mig att tro att jag är den mest intressanta och värdefulla personen bland alla andra kunder (väljare). Kanske det ändå krävs lite mer ideologisk substans i löftena, inte enbart att presentera sina utfästelser i kronor och ören. Ja förresten, ören kan vi ju snart glömma då femtioöringen snart hamnar i smältverksugnen.
Hur blir det, ses vi vid valurnan i september eller är det dags för strejk? Fan vet, men han struntar antagligen i det också.
Kommentarer
Trackback
