ronson

Alliansens försök att få till stånd en överenskommelse med oppositionen om framtida energipolitik stupade nästan innan förhandlingarna påbörjats. Enligt Maud Olofsson var opposiotionspartierna inte villiga att fortsätta diskussionen eller kompromissa utan valde att avbryta samtalen. Bra jobbat Maud, nu har du själv fått "sparken" som allianspartiernas förhandlare, kanske främst beroende på ditt eget krypande och nigande i energipolitiken. 

                                                        
Smilande, velig kärring men oerhört bra på lappkast även om hon korsar skidorna ibland...

Maud har väl för evigt skrivit in sig i historieböckerna som "den smilande och veliga kärringen", en nickedocka som företrädare för ett parti som i sina mest bärande grundprinciper deklarerat att kärnkraft inte ens är ett alternativ som framtida elproducent. Att kärnkraften fortfarande kanske är lösningen på energiförsörjningen under lång tid är en fråga som kommit att hamna i skymundan. Nu koncentreras debatten till att gälla vem som mest kan beslå den andre för svek och brutna löften. Finns väl egentligen bara en vinnare i den svektävlingen om jag tolkar den senaste tidens politiska överenskommelser rätt. Kan väl knappast finnas något parti som så totalt misslyckats med att behålla trovärdigheten som centerpartiet under Maud Olofssons ledning. Inte bara i energifrågan utan i de flesta sammanhang där centern trots allt tidigare haft någon form av socialt ansvar och känsla för "vanliga människor" om man så vill.  

Därför är det nästan patetiskt då hon nu anklagar oppositionen för att inte ta vara på alliansens erbjudande om samarbete i den så viktiga energifrågan. Ett "erbjudande" som enbart handlar om att acceptera alliansens framtvingade överenskommelse. Framtvingad enbart för att behålla den så oerhört viktiga "sammanhållningen" inom regeringspartierna, inte för att visa sina väljare respekt utan enbart för att inte falla i samma varggrop som tidigare borgerliga regeringar gjort, nämligen att bli oense och splittras. Sammanhållning, kosta vad det kosta vill!!

Att centern blivit stående med Svarte Petter är ju på intet sätt förvånande, ett parti som trots sin borgerliga utstrålning ändå varit lite av den vanliga människans förespråkare har fått en partiledare som totalt tappat kontakten med verkligheten. Ett parti för landsbygden, där bönder, småföretagare och andra kunde känna samhörighet och samlas kring har blivit ett högborgerligt näste med en företrädare som lierat sig med storfinansen och dess företrädare. Att Kristdemokraterna har ockuperat platsen längst till höger är väl inget att orda om men att Centern nästan skuffat undan moderaterna, förlåt..., Nya Moderaterna från platsen närmast är tragiskt men tyvärr en realitet.Med Mauds ledarskap går allt, det är bara att nicka och bocka för överheten så löser man alla problem. Fy f-n, ursäkta språkbruket men det kändes befriande som avslutning!

Att jag inte alltid är speciellt diplomatisk i mitt sätt att argumentera och ifrågasätta olika spörsmål är väl knappast nån hemlighet eller större överraskning. På senare tid har jag trots allt överträffats med hästlängder (om jag får använda en bra jämförelse i sammanhanget) av kommunalrådet i Lidköping, Kjell Hedvall.
                                                
                            Lättare att vara bakom än framför...., trummorna alltså!

Att jag som privatperson ibland kan tillåtas uttrycka mig på ett lite mer slarvigt sätt bör väl inte innebära några större påföljder (som bildtexten exempelvis). En väsentlig skillnad om jag som Kjell Hedvall vore kommunalråd och därmed ledande politiker i en växande och välmående kommun med massor av engagerade människor. Då vore det en nödvändighet att jag uttryckte mig med den omsorg och respekt som yrkesrollen kräver. Detta tycker jag saknas hos kommunalrådet Hedvall för närvarande vilket gör mig irriterad och besviken, men framförallt orolig eftersom jag ändå delar hans ideologi och idéer och har förhoppning om ett fortsatt förtroende för den nuvarande kommunala majoriteten.

För att så många som möjligt skall kunna samlas kring, och få chansen att realisera dessa idéer, krävs det en lyhördhet och ett sätt att möta oss kommuninnevånare på ett respektfullt sätt. Oavsett vad vi framför för synpunkter så får en person i Hedvalls position inte använda sitt nedvärderande språkbruk. Hur skall man kunna räkna med att mötas med respekt om man själv inte respekterar andras åsikter? Att försvara sig med det gamla barnuttrycket "det var inte jag som började", eller "ni vet ju inte hur det ligger till"  fungerar inte i denna situation, det kräver mer än så av en etablerad politiker.

Det som överraskar mig mest är att ingen i det socialdemokratiska partiets inre krets vågat ta upp frågan. Kanske nån gjort det vad vet jag, men i varje fall har det inte blivit nån bättring, kanske Hedvall även innanför partiväggarna mästrar och ger sina motståndare åthutningar av typen "idiotiskt", "korkat" och andra mindre smickrande omdömen. De som tyvärr "tjänar" på Kjells sätt att hantera kritiker är oppositionen som bara suger åt sig möjligheten att presentera hur socialdemokratisk maktfullkomlighet ser ut. Göran Persson föll på detta grepp, låt det inte bli på samma sätt i kommunen. 

Om du läser detta Kjell så hoppas jag du känner för en utvärdering av situationen, jag är öppen för en "konsultstund", om inte annat för att diskutera lite normalt strategiskt tänkande. Det är ju trots allt bara ett och ett halvt år kvar till nästa val vilket kan vara värt att tänka på. 

Debatten om hur kommunen skall prioritera är ett ständigt återkommande diskussionsämne inte minst i Lidköping. Under hösten och vintern har Lidköpingsnytt.nu haft artiklar om hur kommunen använder våra skattepengar men även avkastningen från de s.k. Gullspångsaktierna är en källa till debatt. Avkastning förresten, värdepappersinnehavet har ju inte varit nån lysande affär den senaste tiden vilket också ger upphov till synpunkter, både från personer med ekonomisk kunskap men kanske allra mest från amatörekonomer som på olika sätt försöker övertrumfa varandra med mer eller mindre vederhäftiga spekulationer. 

                                                 
         Lidköping, en välmående och välskött  kommun trots vissa olyckskorpar....


Senaste debatten har handlat om att "pengarna rinner genom fingrarna" hos den kommunala förvaltningen. Tyvärr har det blivit mycket av blockpolitisk propaganda, ändamålet verkar mer vara att svartmåla motståndarna än att lämna konkreta förslag på åtgärder. Att göra jämförelser mellan olika kommuners kostnader för sina åtaganden är ett av de mer populära greppen, jämförelser som vad jag förstått mer blir en jämförelse mellan äpplen och päron. Man presenterar okritiskt siffror som skall tala för den sak man hävdar men glömmer (medvetet eller omedvetet) ofta parametrar som gör att jämförelserna haltar en aning.

Nånting som upprört och engagerat utöver det vanliga är byggandet av ishallen eller evenemangshallen som den kallas. Jag har haft åsikter om detta tidigare men väljer ändå att lyfta upp det på dagordningen, mest beroende på att jag har otroligt svårt att förstå de kritiker som fortsätter ifrågasätta denna satsning. "Använd pengarna till äldreboende istället" säger en del, "skolan behöver de här resurserna bättre", säger andra. Jag hävdar än en gång att hallen blir en tillgång som vi kommer att få stor glädje av under många år framöver. Alla går inte i skolan eller behöver äldrevård, det finns faktiskt de som är "mitt i livet"  och vill ha del av kommunala satsningar som tillfreddställer deras behov av livskvalité.  

Ridklubben kommer härnäst?
Ytterligare en fördel med en sån här satsning bör ju rimligen vara att övriga idrotter också kommer att kunna se fram emot ökat kommunalt intresse, exempelvis har ju Lidköpings Ridklubb önskemål om förbättrade möjligheter att bedriva sin stora och viktiga verksamhet. En klubb där tjejerna är i stor majoritet, en klubb med en anläggning som är i stort behov av medel för utbyggnad och förbättringar. Är övertygad om att byggandet av e-hallen inte försämrat förhandlingssituationen för ridklubben, tvärtom, hallen skall var draghjälpen för att få till stånd de förbättringar som är nödvändiga. 

Min definitiva övertygelse är att det ena inte nödvändigtvis måste ställas MOT det andra, prioritering är konsten att fördela resurserna så att alla kan få mesta nyttan av våra gemensamma medel. Detta betyder också att vi kanske behöver bli lite mindre egoistiska i vårt tänkande, försöka se lite längre än enbart till det egna intresset. Det är i alla fall så vi hoppas våra förtroendevalda resonerar och agerar, de som ändå har aningen större möjlighet att se helheten än vi som riskerar att drabbas av tunnelseende, det egna intresset går först!

Nättidningen Lidköpingsnytt.nu har blivit debattens Mecka. Åsikter av alla slag kommer troligen även i fortsättningen att presenteras i detta uppskattade media vilket är ett hälsotecken. Oftast är det högt i tak, ingen behöver kröka rygg utan vågar tycka till. Inte alltid så genomtänkta inlägg kanske men även dessa ger liv åt debatten vilket är bra.

Utan att för tillfället ta definitiv ställning i kärnkraftsfrågan kan jag bara konstatera att denna energiforms vara eller inte vara är förstasidesnyheter för tillfället. Inte så mycket för själva sakfrågan, nu är det istället allianspartiernas trovärdighet som debatteras. Efter centerpartiets, eller rättare sagt Maud Olofssons kovändning i kärnkraftsfrågan ställs trovärdigheten hos alliansen mot väggen. Att näringslivets tunga företrädare gnuggar händerna efter alliansbeslutet att bygga ut kärnkraften är på intet sätt förvånande, de ser självklart detta som en garanti för att kunna köpa "billig" el i fortsättningen. Av kända orsaker mindre viktigt hur den produceras bara den är billig vilket man hoppas fler reaktorer skall garantera.

                                
                  Bäst att hålla för öronen den närmsta tiden...., det jäser i de egna leden

Vinande partipiska
Uttrycket "partipiskan viner" har i många år använts då man velat utmåla Sveriges största politiska parti som internt odemokratiskt. Inte minst Göran Persson har fått klä skott för detta, en buffel som aldrig lyssnade på sina partivänner enligt belackarna. För tillfället är det centerpartisterna som drabbats av den vinande piskan. Maud Olofsson som tidigare gärna i raljerande ordalag hånat Persson för hans sätt att köra över partiet har nu själv tagit ett stadigt grepp om rottingen och låter den obarmhärtigt valsa på partivännernas ryggar. Man gråter och hukar men inget kan stoppa denna flinande och fjäskande primadonna. Har folkpartiet med major Björklund i spetsen bestämt att man skall hålla ihop så får det kosta vad det kosta vill, ingen skall få den minsta lilla chans att ifrågasätta denna oheliga allians. Att behöva dagtinga, för att använda ett gammalt centeruttryck, om centerns hjärtefråga är inget som bekymrar Maud, hon kan utan att blinka "stå för beslutet med det växande miljöhotet i bakgrunden".

Folkpartiledaren Jan Björklund styr med andra ord även centerpartiet, raskt marscherat av en avdankad reservmajor med disciplin som honnörsord. Det gamla militära kommandot "rättning i ledet" har blivit ledstjärnan för alliansen, ingen tillåts sticka ut utan att få gult kort eller t.o.m. rött kort och utvisning om man inte sköter sig enligt domarteamet. En röst på exempelvis (KD) kan lika väl betyda en röst på (M), (C) eller (FP), ingen vet längre vem som är vem. Trots detta verkar det mest som om dessa fyra är mest bekymrade för opposiotionens samarbe, där lägger man mycket krut på att svartmåla. Kanske dessa tre oppositionspartier ändå visar att de är just TRE partier med tre egna partiprogram där varje lagd röst är en röst på just det partiets ideal.

Vad är det som förändras i samhället egentligen? Undrar ibland hur jag tänkte för några år sedan, har jag förändrats eller har ett förändrat samhällsintresse förändrat sättet att tänka? Började leta bland mina tidigare nedskrivna funderingar och upptäcker -aningen förvånad måste jag säga- att det jag skrev då har samma aktualitet idag. 
Här kommer ett litet utdrag (lätt tidsanpassat och redigerat) från den tiden det begav sig, alltså för ungefär sju år sedan.

                                                  

Vad vore Sverige - och den civiliserade världen i övrigt, utan en fungerande infrastruktur? Inte mycket till civiliserad vill jag påstå. Vad räknar man då in i detta fungerande system, är det att på ett billigt och säkert sätt ta sig till pensionärsträffen eller fotbolls- eller ridträningen? Kanske man skall räkna in resan med fritidsbåten till Kållandsö en vacker sommardag. Att distributionsbilen med varor kommer till affären är en självklarhet, eller hur? Att kunna få en pratstund med gamla faster i Rackeby per telefon, kanske skicka ett SMS eller mail till kompisen, eller möjligen ta bussen till Kärnsjukhuset i Skövde är lika självklart. Det finns en mängd olika ingredienser i begreppet infrastruktur. Eller som bloggande Isabella "Blondinbella" Löwengrip så smart uttryckte det: "Jag klarar inte av att åka kollektivt så jag får ta bussen ibland"!! Utbyggnad av bredbandsservicen tillhör väl en av de senare varianterna.

Allt detta tillhör det mest självklara i vår vardag. Ingen skulle kunna tänka sig att vara utan något av de fullständigt nödvändiga företeelserna jag räknat upp. Och ändå har jag bara nämnt en liten del av det som normalt betraktas som samhällets infrastruktur. Tänkte utveckla mina tankar lite vidare kring detta med förflyttningar och kommunikation i allmänhet. Passar egentligen alldeles utmärkt i tider med försenade tåg, snöoväder och allmänt trafikkaos och därmed frustrerade människor.

Samhället är normalt en fantastisk apparat. Många gånger har vi väl lite till mans förundrats över hur väl allt fungerar. Men för det mesta funderar vi inte ens, det skall bara fungera utan att vi skall behöva bry oss det minsta. Att vi ibland retar oss på den där långtradaren som är svår att köra om hör liksom till ordningen. Att han just är på väg med varor till köpcentrat tänker vi inte på just då. Inte heller att nästa långtradare just har lossat sin last på macken, som gjorde att vi kunde tanka innan vi åkte till snabbköpet.

Att ha vägen som arbetsplats

Hade själv häromdagen förmånen, ja jag kallar det faktiskt en förmån, att åka med en av dessa "vägarbetare" under ett arbetspass. Just den här dagen var det leverans av flis till ett av våra största värmeverk. Alltså en miljövänlig biomassa avsedd för uppvärmning av våra bostäder. Här handlar det inte om att frakta på järnväg som ofta förespråkas då man debatterar godstransporter. Nej, här gäller det att hämta materialet ute i skogen eller på någon annan för tåget otillgänglig plats för att sedan transportera detta till värmeverket eller en depå i närheten. Har en bestämd uppfattning att tåget liksom har lite svårt att ta sig ut i skogen på samma snabba och effektiva sätt. Skämt åsido, utan att argumentera allt för mycket för vare sig det ena eller andra sättet att transportera måste sägas att jag i det här fallet imponerades av den effektiva hanteringen.

Vilket ramaskri det blev på resenärer från Arlanda flygplats i helgen. Inställda flygningar, borttappat bagage, vilsekomna ungar, ja i stort sett allt som kunde gå snett gick snett. Vad berodde detta på? Jo, naturligtvis vädret. England hade snöoväder som blockerade all flygtrafik till och från landet. Vädret ställer till det för oss oavsett vilka förfinade system vi än skaffar oss. Det är få som klarar att rå på vädret. Flyget ställer in ett antal avgångar, tåget har förseningar så resenärerna är nästintill beredda att begå harakiri. Eller åtminstone hoppas på att några ansvariga SAS- eller SJ-potentater skall göra det.  Elleveranserna fungerar inte, träd ligger som plockepinn över ledningarna. Folk fryser, svär, förbannar och lovar att "nu får det banne mig vara slut". Vad vi alla kan vara säkra på är att det inte är slut, det kommer att upprepas så länge vi inte har förmågan att styra över vädrets makter. Tack och lov för det! (SVT visar just nu serien "Stormen" som i tre avsnitt låter oss följa vad som kan hända då vi inte längre kan bemästra vädersituationen).

Vi har i takt med samhällsutvecklingen fått allt större krav på en fungerande infrastruktur. Om det inte fungerar som vi tänkt oss så är vår toleransnivå oerhört låg. Allt skall bara fungera, oavsett väder eller andra faktorer. Om start och landningsbanor på våra flygplatser är fullständigt igensnöade eller nedisade kräver vi ändå att flyget skall gå som planerat. Tågförseningar får bara inte förekomma, en timmes väntan på tåget kan få den mest jovaliske person att gå i taket.

Snöröjning skall vi bara inte tala om. Finns inte en kommun i detta land - i alla fall inte söder om Dalälven - som enligt kommuninnevånarna klarar att sköta snöröjning på det sätt som man "som skattebetalare har rätt att kräva". Det märkliga i sammanhanget är att man själv oftast inte har det ringaste ansvar. Oftast är det väl så att man får det man betalar för. På bostadsrättsföreningens årsstämma klagar man exempelvis högljutt över den dåliga snöröjningen, men samtidigt undrar man om det inte går att dra ner på kostnaderna för den, speciellt vintertid dyra fastighetsskötseln.

Vilka är det då som oavsett väder ser till att vi som exempelvis begåvats med fjärrvärme aldrig(?) blir utan värme. Jo, bland andra dessa välsignade transportörer som oavsett om det är vardagar eller helgdagar ser till att våra värmeverk har bränsle! Att de emellanåt blir kallade vägmarodörer eller trafikparasiter tror jag de står ut med. Vad de däremot har svårare att acceptera är alla dessa klantiga, självpåtagna trafikpoliser som försöker lära ut hur man beter sig i trafiken. Vet inte hur många av den sorten jag såg under min studieresa, men flera var dom, och inte blev jag speciellt imponerad av deras egna trafikkunskaper. Deras pedagogiska kunskaper i ämnet trafikinlärning var inte heller på någon högre nivå, om inte en knuten hand eller ett uppsträckt långfinger skall räknas som pedagogiska läraregenskaper. Då skall vi veta att det inte alltid hjälper att lastbilschauffören på alla sätt försöker hjälpa övriga trafikanter, lastbilen i sig verkar för vissa vara ett hot som man inte kan acceptera.    

Vissa saker går inte att förutse 

För att sammanfatta mina iakttagelser och funderingar angående infrastrukturens grundfilosofi tror jag det viktiga är att vi alla försöker bidra med vårt lilla strå till kommunikationsstacken. Gärna idéer och konstruktiva förslag, men framförallt måste vi lära oss acceptera varandras seriösa arbete med att få samhället att fungera. Vi måste lära oss att det inte är alldeles enkelt att flyga då start- och landningbanor är igensnöade och utan banfriktion, det är inte omöjligt att tåg blir försenade då växlar fryser igen. Att vi blir utan ström på julafton kan inträffa då vi trots allt fortfarande har luftledningar för eldistribution. Samme person som ena stunden svär ve och förbannelse över eldistributörernas nonchalans och oförmåga kan nästa dag vägra samme distributör att få röja en bredare kraftledningsgata genom hans skog.

Detta kan låta som ett gigantiskt försvarstal för en inte alltid fungerande infrastruktur. Möjligen kan detta bero på att  jag personligen inte drabbats av några egentliga problem. Ja, det skulle i så fall vara mina tidigare beskrivna datorproblem men de är glömda för tillfället, bredbandsleverantören sköter sig till belåtenhet, i alla fall för tillfället. Hur som helst, vi får hoppas att det nya året innebär bättre och säkrare kommunikationer oavsett vilken sort det gäller. Om inte annat så kan vi ju hoppas på en mild vinter i fortsättningen, men det är klart då blir det översvämning istället. Men det kan man ju numera styra då SMHI lovat att lämna 30-dygnsprognoser så länsstyrelsen skall kunna reglera vattenståndet i Vänern. Verkar lite överkurs då spågubbarna/-kärringarna i Norrköping vanligtvis brukar ha svårt med 2-dygnsprognoserna. Hur man än gör så har man ändan bak, det är det enda som är riktigt säkert.