ronson

Det var en gång en liten församling i konungariket Sverige som hette Alliansen. Byn hade fyra församlingsbor vid namn Fredrik, Maud, Göran och Jan men dessa fyra var enligt egen utsago alltid överens och ideologiskt troende. Deras ideologiske fader i församlingen var kyrkoherde Fredrik Reinfeldt, en person som utöver att vara församlingens ledare gärna framställde sig som den store landsfadern. De tre övriga boende i Alliansen visste att Reinfeldt, trots sin godmodiga utstrålning, inte tolererade oliktänkande, det vill säga de som inte anpassade sig till byns oskrivna lagar riskerade att mer eller mindre bannlysas.

                                                      
                                            Ett kärlekspar i Alliansens namn....??

Därför kom det som en oerhörd chock för både Reinfeldt och övriga församlingsbor då det uppdagades att två av församlingens mest lojala och smilande bybor riskerade att få lämna byn. Flera oberoende undersökningar visade att de två inte hade det förtroende som krävdes för att få bo kvar, de hade förbrukat sitt kapital och riskerade att tvingas flytta från Alliansen. Plötsligt såg den normalt så timide och faderlige Reinfeldt hur helvetet närmade sig, hur byn höll på att rämna i sina grundvalar.

Som om detta med den riskerade utflyttningen inte var nog så hade han förstått att det fanns nån som ville flytta in i byn, en samhällsfrånvänd vilde som enligt Reinfeldts tankar ändå inte stod så lång från honom rent ideologiskt men som enligt all konvenans inte passade in i byn. Där man på senare tid varit så oerhört noga med att framställa sig som miljöns, arbetarnas och de små och svagas försvarare och räddare. Att detta skulle kunna raseras av en "inkräktare" med betydligt mer radikala åsikter om kontroversiella ämnen kunde naturligtvis inte uppväga två oförvitliga bybor som tvingade lämna församlingen Alliansen. 

Efter många timmars vånda på kammaren beslöt Reinfeldt att kalla till sig de båda förtappade församlingsbor som riskerade att ställas på bar backe. Två normalt sturska och kaxiga alliansbor som inte förstått att de spelat ett ogudaktigt spel som deras grannbyar genomskådat. Efter en timslång överläggning med de två mer eller mindre beordrade Reinfeldt de båda att ingå äktenskap för att rädda byn fortsatta framtid. Alliansen riskerade annars att "försvinna från kartan", åtminstone för de som inte hade varken släkt eller andra intressen i byn.  Han lyckades få den envise major Jan Björklund att knäböja framför den som vanligt smilande pigan Maud Olofsson och med spelad mjukhet i rösten klämma fram: 

-Kära Maud, vill du gifta dig med mig så lovar jag att vi skall hjälpas åt att bland annat sälja ut vårt flaggskepp Vattenfall till hugade spekulanter.
-O, ja, visst kan jag tänka mig det älskade Jan. Pigan Maud tittade som vanligt först med himlande ögon på Reinfeldt varefter hon med mungiporna uppe vid örsnibbarna gav lille Jan ett ömt ögonkast och sa med sin lenaste röst: Bara du lovar att hjälpa mig att driva igenom beslut om uranbrytning och kärnkraftsutbyggnad i vårt kära fosterland Sverige så lovar jag att göra allt du vill. 

Under tiden pigan bedyrade den knästående(!) majoren sin kärlek hann friaren tänka att "jag får lära mig stå ut med denna uppblåsta lismande dam till gagn för Alliansen, kosta vad det kosta vill". 

Reinfeldt välsignade de två församlingsborna som riskerade att stötas bort och förväntade sig att de skulle vigas samman redan under vintern. De båda "förlovade" betraktade varandra fortfarande misstänksamt även om Maud pladdrade på som vanligt med mungiporna i höjd med hårfästet. Den blivande brudgummen som med lite stela rörelser kommit på fötter pekade som det anstod en självdryg major med hela handen och kommenderade pigan Maud "att i samband med giftermålet byter du självfallet efternamn till Folkpartiet, punkt slut". Det där med "självfallet" hade han lärt sig av sin kompis Carl Bildt och Jan tyckte det var ett ashäftigt sätt att avsluta det påtvingade frieriet.

Visst är detta en liten sedelärande historia som möjligen kan bli sann, eller åtminstone bli till diskussionsunderlag för fortsatta konstellationer och "kringgående rörelser" för att prata ett språk som majoren Björklund förstår. 

"Jag behöver väl inte lufta allt offentligt...", försvarar sig en pressad näringsminister då hon efter många turer och lögnaktiga försvarstal avslöjas med att ha vetat om avtalet som reglerar Vattenfalls skadeståndsskydighet vid en eventuell olycka på det statliga bolagets kärnkraftverk i Tyskland. Ett avtal underteckant av den numera sparkade Lars G Josefsson som alltså innebär att Vattenfall har ett obegränsat skadeståndsansvar vilket i princip innebär att bolaget och därmed Sverige är pantsatt upp över öronen.

                                               
                  Kan nog behövas lite hjälp för få upp mungiporna denna gång

Det som bär mig emot är hur vissa alliansvänliga tidningar och debattörer försöker göra den här affären till en simpel Tobleronefråga. Rädslan för att Maud Olofsson klavertramp skall innebära sjunkande förtroende för alliansen gör att de börjar jämföra med Mona Sahlins Tobleroneköp och hur hon en gång körde en obesiktigad bil och annat trams. Man tar alltså till det som finns i gömmorna, att sen jämförelsen enbart lägger ett löjets skimmer över journalister och andra debattörer verkar inte bekomma dom det minsta. Ett klassiskt försök att gripa det lilla halmstrå som finns. Att det är Maud Olofsson som skall ställas till svars för sin klantiga insats finns tydligen inte i dessa debattörers sinnevärld. Nä, då är det behändigare att plocka fram gammal billig skåpmat, att försöka lägga dimridåer som förhoppningsvis kan lura nån att glömma detta avtal som i princip kan ställa oss på bar backe. 

Kommer ihåg hur Maud Olofsson spydde galla över LO-bossen Wanja Lundby-Wedin då hon klantade till det för ett tag sedan. Nu sitter denna normalt mästrande och förnumstiga minister i samma knipa och använder precis samma idiotiska självmordsargument som Wanja, "jag har blivit förd bakom ljuset, har inte vetat om vad som pågått". Märkligt vad ovetande och överkörda dessa normalt så kompetenta(?) och välavlönade damer blir när det bränner till i häcken. Min uppfattning är att dessa småfega medlöpare knappast behöver föras bakom ljuset, de hamnar där gång på gång, oftast på grund av sin egen oförmåga.

                                                 
                          Fascinerande läsning, numera i rätt belysning

Läser för närvarande Stieg Larsson "Män som hatar kvinnor" och fascineras av hans sätt att bygga en historia, eller rättare, flera historier i samma bok. Hans böcker har en nackdel, man har svårt att sluta läsa vilket innebär att kroppen tar stryk av att sitta lite för länge vid varje tillfälle. Där har jag ändå en fördel tycker jag själv eftersom jag hittat en bra sittvänlig läsvrå, enda problemet har varit att läslampan, en sån där modern energisnål ledbelysning, varit aningen för stark i vissa lägen.

                                 
                     Inte bara traktorer som intresserar denne glade mångsysslare

Nu är detta problem löst! I fredags kväll hade vi nämligen besök av Henrik och Cecilia, min grabb och hans fru samt lille Erik snart 3 år. Erik som normalt är en fena på traktorer och lastmaskiner har numera även visat sig vara en hejare på det elektrotekniska området. Min läslampa med det ibland onödigt starka ljuset fixade Erik då han höll en kort men effektiv utbildining för oss alla. Detta utan att ens ha läst bruksanvisningen.

"Håll strömbrytaren intryckt så dämpas eller ökas ljuset" var hans korta men effektiva upptäckt vilket han under en lång stund demonstrerade för oss imponerade åskådare. Enkelt men ändå så oerhört svårt, jag hade inte en susning om att det fungerade på det viset, ändå har jag väl haft lampan i ett par år. Även denna gång var det ett förutsättningslöst experiment som ledde till en ny upptäckt. Kanske inte riktigt av Nobeldignitet men ändå, det gäller att tänka fritt för att utvecklas. Varför jag väljer att berätta berätta om min egen oförmåga att tänka är väl närmast för att visa hur man gärna fastnar i sitt "gamla jag" och har svårt att utveckla den fastlåsta tanken: Tryck på knappen så tänds lampan tryck igen så slocknar den är ju det normala. Ett dimmerreglage skall ju vara vridbart enligt mina gamla mögliga tankar. Erik fick i alla fall mitt Nobelpris samtidigt som bandymatchen på teve mellan Vänersborg och Villa slutade med Villaseger så det blev två glada händelser den kvällen.

Får jag i fortsättningen problem med elektronik eller andra bekymmer ringer jag naturligtvis Binnebergs diversefixare, han kan ha lösningen.  

Har just kommit hem efter att ha jobbat en stund i kiosken i Villa-caféet på Isstadion. Innan Villatruppen klev på bussen fick jag en liten pratstund med bland andra Mattias Nilsson som nästan lovade att komma hem med två poäng. Alla är friska och pigga i ben och huvud, ingen influensa ställer till det, än så länge i alla fall.


                                               
     

Ett glatt gäng pensionerade Villaiter passade på att äta en bit mat innan de gav sig iväg till Vänersborg Arena. Sällan har väl hörts så mycket positivt som idag, alla som varit med under många år är otroligt imponerade av dagens Villa. Framförallt hur man fått till ledarstaben, hur fysträning kombinerad med teknik och taktik genomförs på ett sätt som aldrig förekommit förut. Som Bertil "Belle" Arvidsson uttryckte det, "laget 2006 var riktigt bra men det fattades det där lilla extra i trängda situationer, det lilla extra har man hittat nu". Så rätt han har, nu tar alla ett kollektivt ansvar som aldrig tidigare.

Visst kommer det bakslag men det ingår också i planeringen, bakslagen skall vara så få som möjligt då når man framgång. Hela Villagänget, spelare, ledare gamla Villagrabbar, publik och andra intresserade visar att föreningen har hittat rätt med sin vision. Nu återstår att visa IFK Vänersborg vem som för tillfället regerar i väst. 

Nu får alla kommuner en fantastiskt möjlighet att kasta 75 000 kronor i sjön. Inför H K H Kronprinsessan Victorias giftermål med Daniel Westling erbjuds(!) alla sveriges kommuner en fantastisk möjlighet att framföra sina gratulationer. För 75 000 kronor får man nämligen möjlighet att disponera en jordplätt på 1,5 kvadratmeter vid Ulriksdals slott där kommunen kan plantera eller på annat sätt pynta för att hedra och gratulera Kronprinsessan och Daniel. Erbjudandet kommer från Ståthållarämbetet som ingår i Kungliga hovstaterna.

                                                         
            Lidköpings kommun kanske gratulerar med en Rörstransvas nedstucken i jorden

Det lustiga i sammanhanget är att kommunerna själva får anlita personal för att göra utsmyckningen samt plantera en ny om den första dör. Däremot lovar arrangören att vattna och bevaka planteringen. Snålvarianten är att flera kommuner går samman om en jordbit på 1,5 kvadratmeter och pyntar eller ställer dit nån pryl och därmed delar på utgiften.

När jag först läste detta på NLT nätupplaga så skrattade jag gott och tänkte att nu hade man hittat årets aprilskämt fast aningen sent. Ingen kan väl för allt smör i Småland inbilla sig att detta kan vara möjligt i ett demokratiskt och upplyst Sverige 2009. Vad jag förstår så är det inget skämt, det är verklighet trots all upplysning, trots välutbildade och moderna ifrågasättande individer. Vem eller vilka är det i så fall på detta ämbetesverk som kan ha kommit på nåt så urbota korkat kan man undra, finns det inte den ringaste självaktning, tror man att vi svenska undersåtar är idioter? Ja tydligen tror man det eftersom man presenterar detta "erbjudande", det råder ingen som helst tvekan om att den inbilska royalistiska överheten har den uppfattningen.

Skrattet fastnade som ni förstår snart i halsen och övergick hastigt och mindre lustigt till en olustkänsla som jag hade svårt att bli av med. Att skriva om skiten är ett försök att tvätta bort det värsta av olusten, hoppas innerligt att inte en enda kommun nappar på "erbjudandet" men det finns väl alltid de som vill synas i sammanhanget. Skulle Lidköpings kommun mot allt sunt förnuft besluta sig för att satsa skattepengar på detta då vill jag få reda på vem som röstat för resp. emot. Därefter kan jag gå till valurnan med en avgörande övertygelse i bagaget.

Ett slutligt förslag är istället att stycka upp hela Ulriksdal och sälja tomtmarken efter Ståthållarämbetes prislista, alltså 50 000 kronor kvadratmetern, det skulle bli ett fint tillskott i den svenska kassakistan samtidigt som vi skulle kunna skära ner på kungahusets apanage med en betydande peng.

Min alldeles egna slutsats av detta blir att det fordras en tydlig och effektiv internationell styrning även av dessa miljöfrågor. Eftersom det knappast är troligt att nån sån överenskommelse kommer att göras inom den närmaste framtiden återstår en nationell samsyn i ärendet vilket inte heller detta är särskilt troligt. 

                                                  
                 Det är desssa banala guldfärgade mynt och papperslappar som styr.....

Återstår att låta var och en ta sitt personliga ansvar baserat på privatekonomin. Då finns tyvärr den överhängande risken att vissa av våra förtroendevalda i sin iver att värna miljön istället vänder upp och ner på tillvaron för många av oss som fortfarande är beroende av fossilbränsledrivna bilar. Eftersom skattesänkarpartierna med (M) i spetsen under mandatperioden lyckats höja bränsleskatten rejält finns det väl knappast några hämningar för exempelvis (MP) om de får chansen att dansa med de stora elefanterna efter valet 2010. Därför är min vädjan/uppmaning till alla oavsett partitillhörighet i denna oerhört viktiga fråga, fatta era beslut ur ett internationellt perspektiv, låt er inte påverkas av småskaliga och kostsamma ideologiska experiment på bekostnad av våra nationella framtidsmöjligheter. 

STOPPA S-KVINNORNAS GAMLA (SEN 1976) FÖRLEGADE FÖRSLAG ATT FÖRÄLDRARNA SKALL TVINGAS DELA LIKA PÅ FÖRÄLDRADAGARNA!!
                           

                               
                              Molly och Erik, moderna barn med kompetenta föräldrar

Socialdemokraternas kongress förra veckan hade flera nya idéer på agendan men tyvärr en massa gammal skit också. Vad vissa betraktar som nytt är väl inte alla riktig överens om vad jag förstår. En så kallad jämställdhetsgrupp hade uppdraget att "förnya" föräldraförsäkringen genom att i jämlikhetens namn lagstifta om att föräldrarna skall dela lika på föräldradagarna. Ett riktigt korkat förslag som i första hand S-kvinnorna drivit sen 1976 och som definitivt inte främjar jämlikheten enligt mitt sätt att se på saken. Att förslaget inte genomförts på de 33 år det varit på tapeten visar väl att det inte har så mycket med verkligheten att göra. Det går inte att uppnå jämlikhet med hjälp av stelbenta, knöliga och hämmande regelverk som enbart skapar irritation och därmed motsatt effekt mot vad som avses. 

                                            
                       Frihet att välja ger hopp om framtiden..., Molly visar betydelsen  

Vilken familj blir hjälpt av att staten pekar med hela handen och talar om vem av föräldrarna som för tillfället bäst är lämpad att vara hemma med barnet/barnen? Dagens ofta välutbildade föräldrar är definitivt kapabla att hantera detta likväl som man förväntas sköta allt annat med barnens och sitt eget bästa för ögonen. Staten skall istället koncentrera arbetet på att skapa bra förutsättningar för den som väljer att vara hemma. Den av föräldrarna som för tillfället väljer att ta hand om barnen skall ha ett bra stöd utan att behöva skämmas, vare sig för bristande jämställdhet eller det ekonomiska utfallet.

Tänk på valet 2010, det går inte att ta strypgrepp på väljarna och tro att det är en skock får som skall tvingas in i fållan. Detta är en fråga att hantera med eftertanke och förnuft i valfrihetens förlovade tidevarv.

Senaste veckorna har det varit mycket diskuterande i media och på olika bloggsidor huruvida kollektivavtal och fackliga överenskommelser är ett hinder för det vissa väljer att kalla "en rörlig arbetsmarknad". Att LAS (Lagen om AnställningsSkydd) skulle vara ett hinder, speciellt för våra ungdomar att komma in på arbetsmarknaden, har hos vissa blivit nånting av en sanning. Trots en massa påståenden om att lagen gör företagen bakbundna finns det knappast nån som på ett konstruktivst sätt kan precisera vad som är så hämmande. Som vanligt i dessa sammanhang blir det en massa påståenden, nästan i klass med vandringssägner, om hur fackrepresentanter styr våra svenska företag med hjälp av kollektivavtalet. 

                                               
                            Precis vad det handlar om ..., schysta villkor

Följer på olika sätt turerna på "mitt" gamla företag SNAEurope och tycker mig kunna påstå att här finns det inga problem med varken kollektivavtalet i allmänhet eller LAS i synnerhet. Man har under senste tiden varslat, sagt upp, förkortat arbetstider och återanställt personal utan några som helst problem vad gäller avtal och överenskommelser mellan fack och företag. Just nu är det återanställning av 22 personer beroende på den orderingångsökning som gäller. Anställningen gäller visstid till mitten av december enligt platschefen Daniel Andersson vilket väl med all tydlighet visar att det inte finns några "stelbenta" regler som förhindrar överenskommelser av detta slag. Nästan som på trettiotalet när företagen hämtade de arbetare man behövde utanför företagsporten på morgonen.

Även idag går det alltså att pytsa personal ut och in med kort varsel beroende på orderingång och lönsamhet. Att en tvåpartsöverenskommelse skulle vara ett hinder för nån av parterna är i de allra flesta fall en myt, en myt som vissa enträget vill hålla vid liv. Sverige har en stark tradition av ett gynnsamt samarbete mellan arbetsmarknadens parter, ett samarbete som skapats av framsynta förhandlare med rättvisa och långsiktika mål som drivkraft. Tyvärr är väl denna samsyn på väg att spräckas, styrkeförhållandena förskjuts med hjälp av en stark lobbyverksamhet från flera företagarorganisationer.

                                              
                                       Samhällsförändrare till det sämre...

Till och med en så elementär överenskommelse som kollektivavtalet i sin helhet är ju emellanåt nånting som vissa vill helt avskaffa. Andra går mer strategiskt till väga och vill bit för bit montera ner avtalet. En av de starkaste pådrivarna av denna förskjutning är utan tvekan Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström. Den förre riksbankschefen är en ivrig förespråkare för " en modernisering" av det svenska kollektivavtalet. Det märkliga i den så kallade moderniseringen är att alla förslag syftar till att minska inflytandet för arbetstagarna, att återskapa många av de självpåtagna "rättigheter" som arbetsgivarna hade under första hälften av förra seklet. 

Vi kan väl ändå hoppas att det finns klokare och mer ansvarstagande representanter på den svenska arbetsmarknaden, representanter som fortfarande förstår värdet av samarbete och rättvisa. Jag kommer alltid att hävda att breda överenskommelser byggda på förtroende och samarbete är enda vägen till ett humant och utvecklingsbart samhälle.