ronson

¤ TYSK LÅNGTRADARE I DIKET PÅ SKARAVÄGEN
¤ POLSKREGISTRERAD LASTBIL BLOCKERAR VÄGEN MELLAN SKARA OCH FALKÖPING
¤ ESTLÄNDSK LASTBILSCHAUFFÖR NEKAR TILL ATT HA KÖRT MED BLANKSLITNA DÄCK. 
¤ UTLÄNDSK CHAUFFÖR LÄMNAD I STICKET I LIDKÖPING, SAKNAR BÅDE PENGAR OCH MAT
¤ E6:AN BLOCKERAD AV LÅNGTRADARE I NORRGÅENDE RIKTNING
¤ RATTFULL POLSK LÅNGTRADARCHAUFFÖR ORSAKADE DÖDSKRASCH I SKÅNE
 
                                  
                           Kör gärna i Sverige men under rättvisa förhållanden... 

Rubriker som inte på nåt sätt är speciellt kontroversiella eller överraskande. Sverige är som i många andra fall landet med flatheten som det mest utmärkande kännetecknet. Massor av utländska lastbilar trafikerar med svårigheter våra snöfyllda och ibland svårframkomliga vägar. Många av dessa bilar skulle aldrig få möjligheten att passera gränsen till Sverige, punkt slut. Många av ekipagen uppfyller inte ens de minimikrav som måste ställas på fordon och förare för att överhuvudtaget få trafikera våra vägar, speciellt denna tid på året. 

Vid inpassering i Sverige finns inte den minsta kontroll av vare sig däcksstandard eller andra trafiksäkerhetsdetaljer på syd- och mellaneuropeiska transportfordon vid gränspassering. Detta innebär att exempelvis E6:an från Skåne upp mot Bohuslän vid snöfall alltför ofta blockeras av holländska, polska, portugisiska och/eller estländska långtradare medan deras svenska "åkarkollegor" utan egen förskyllan ofta blir sittande i dessa köer utan att själva ha problem med väglaget.

Detta måste väl självklart vara nånting som ansvariga myndigheter bör ta itu med säger vän av ordning. Javisst borde det vara så, problemet är bara att ingen verkar bry sig! Detta förekommer år efter år utan att nån jävel lyfter ett finger för att få rätsida på problemet. 

                                         
                                         Vem står längst fram i kön tro....???

"De bästa resorna på vintern är att köra E4:an från Stockholm utefter norrlandskusten" berättar en åkare för mig. "Så långt norrut vågar dessa sommardäcksåkare inte köra för då riskerar de att inte komma hem igen förrän snön smält bort till våren", säger han och beklagar att dessa vinterns trafikmarodörer får fortsätta att hållas. "Har jag inte fungerande snökedjor med mig när jag skall in i Norge så är det tvärstopp" fortsätter han och menar att där har man förstått problemet och dessutom gjort nåt åt det. Försöker man från åkerinäringen påpeka problemen blir svaret att det råder fri konkurrens även på transportområdet. Att det handlar om bland annat ökade olycksrisker avfärdas med att "de svenska åkarna pratar i egen sak". Så enkelt är det för myndigheterna att spotta på det annars så storvulna snacket om att det är 0-visionen som gäller.   

Men i Sverige måste ju alla få chansen att verka oavsett kvalifikationer, ingenting får stoppa "den fria konkurrensen". Alltså, inte ens den annars så oerhört viktiga 0-visionen i trafiken är i dessa sammanhang av intresse då det går att tjäna pengar för de företag som i många fall anlitar den billigaste speditören. Skit samma att chauffören tjänar i gynnsamma fall 7000 i månaden och kör på blankslitna däck. "Sverige är fantastiskt eller hur..." hette det i en reklamslogan en gång i tiden, den svenska verkligheten är definitiv ännu mer fantastisk. 

Ytterligare ett problem är att flera stora svenska åkerier hyr in chaufförer från exempelvis baltstaterna och betalar dessa stackare rena svältlöner. Men vem bryr sig, Laval-domen har ju visat vägen till rufflarnas marknad. Som sagt, "Sverige är fantastiskt eller hur...?"

Brukar sällan vara rädd för att uttrycka mina tankar oavsett om de medvetet är avsedda att vara kontroversiella eller om de bara avser att spegla stundens ingivelse. Därför är det med ett visst mått av obeslutsamhet som jag tänker släppa från mig några synpunkter om den nyss avslutade vargjakten. Denna så infekterade fråga som engagerar och skapar grupperingar där mordhot, trakasserier och skadegörelse förekommer från båda sidor. Kan väl börja med att tydligt påpeka att jag varken är jägare, varghatare eller vargälskare/försvarare utan enbart en fundersam amatör i ärendet.

                                               
                                               Trots allt ett vackert djur...?

Det första jag reagerade över var uppgifterna om antalet skadeskjutna vargar. Om jag inte har helt fel så hade jägarna lyckats skadeskjuta ett förvånansvärt(?) stort antal vargar där vissa senare eftersökts och avlivats medan andra fortfarande inte är påträffade. Eftersom jag är dåligt insatt i jaktens svårigheter vore det förmätet av mig att döma någon av jägarna men den första spontanreaktionen blir trots allt att det kanske fanns lite för många viltvårdare ute i skogen med lite för dålig erfarenhet av jakt i allmänhet och vargjakt i synnerhet och som därför gjort bättre nytta hemma på pinnsoffan. Som sagt, bara en spontan fundering av en amatör.

Ett av "vargförsvararnas" argument är att vargen var här före oss. Den motiveringen förstår jag inte, detta skulle alltså innebära att samhället skulle inrättas på vargens villkor. Låter inte speciellt logiskt eller ens genomtänkt. De som tycker vargstammen är för stor pekar bland annat på att man på vissa platser inte vågar ha barnen ute, hundarna blir attackerade osv. Detta är väl vad jag förstått en rejäl överdrift. Att jagande hundar är i riskzonen råder väl ingen tvekan om men att barnen skulle vara i fara vill jag inte riktigt tro. Det största problemet jag kan se är väl om inhägnade tamdjur som exempelvis får inte kan fredas, då kanske det kan finnas anledning att ta till ren skyddsjakt.

En avslutande fundering finns ändå i huvudet. Vad är det som gör att vi har så fundamentalt olika åsikter om vargen? Att stadsbor inte har samma negativa syn på detta rovdjur som personer boende i "vargtäta" områden kan jag förstå. Däremot blir det svårare att förstå att det ändå finns så skilda uppfattningar bland människor boende i vargområden. Även där är det stenhårda motsättningar trots att man lever under samma förutsättningar. Ja, ja, mina tankar angående vargarnas vara eller inte vara gjorde väl knappast nån klokare men jag fick ändå ventilera mina synpunkter. 

Var i Sverige håller den här travtränaren till?
– Det kan jag inte avslöja. Då sabbar jag alltihopa. Men vi kommer besöka tränaren i framtiden och ställa några frågor till honom.

Ska inte ni på STC hålla sådant här hemligt?
– Inte i det här läget. Många personer tror att vi på STC inte gör något men nu visar vi att vi agerar. Jag har inte avslöjat något om den här travtränaren så då spelar det ingen roll. Vi på STC kommer nu sätta oss ner och prata om det här och det är ingen större brådska med besöket.

Kan Åke Svanstedt-fallet vara början på en ny våg av avslöjanden?
– Det tror jag inte. Det har jag ingen anledning att tro. Jag tror att det är något enstaka fall, säger Peter Forsberg.

Slut på artikeln!

Vad jag reagerar på är Peter Forsbergs vanliga mediautspel, han blandar och ger, kommer som vanligt med små insinuationer och vill framförallt visa att HAN tillsammans med STC verkligen agerar kraftfullt. "Vi på STC kommer nu att sätta oss ner och prata om det här och det är ingen större brådska med besöket".

INGEN STÖRRE BRÅDSKA MED BESÖKET. Ett fullständigt häpnadsväckande uttalande från chefsveterinären. Skall man snabbt få stopp på den påstådda misshandeln av hästar så skall man väl omedelbart göra ett besök hos den som utpekas. Eller är det så illa att misshandeln gärna får pågå bara STC-veterinären Forsberg får chansen att figurera i media och framställa sig som den verkliga garanten för att travsporten minsann tar "anklagelserna på allvar och agerar därefter". Han påstår dessutom att han på nån minut kan se om hästar är skrämda eller nervösa beroende på att de utsatts för exempelvis elstötar. Vill han enbart försöka lura oss eller vad menar karln? Han har ju ibland inte ens kunnat konstatera att en skadad häst varit halt! 

Hästarna som i sammanhanget är de som drabbas värst i denna påstådda "grisaffär" har som vanligt inte så mycket att säga till om. Åtminstone inte om veterinär Forsberg får bestämma för enligt honom kan de tydligen få bli misshandlade ett tag till medan STC "sätter sig ner och pratar" och därefter möjligen gör ett "oannonserat" besök hos den utpekade. 

 Som vanligt är det bara för oss att avvakta och se vad anklagelserna får för konsekvenser. Det verkar vara några som vill lätta sitt hjärta och andra som lättar på plånboken. Ser med intresse fram emot fortsättningen på dessa "elektriskt laddade" anklagelser.

Debatten angående det så kallade jobbskatteavdragets effekter blir allt hårdare och tydligare. Vissa debattörer, företrädesvis med lojaliteten hos alliansregeringen, envisas med att i alla lägen försvara denna orättvisa skattepolitik. Det hjälper inte att man gärna påpekar att exempelvis pensionärerna minsann inte fått höjd skatt utan några har faktiskt fått sänkt skatt under alliansens tre år vid makten.

                                        
                                Möjligen på väg till Arbetsförmedlingen....?


Inte ens kommunens egen gudfader, Holger Gustafsson Spiken (KD), lyckas övertyga oss om framgången med denna skattesänkning. Det finns visserligen några pensionärer som kunnat njuta av denna alliansgåva men de är väldigt få, har den allra lägsta garantipensionen  och har därför "tilldelats" en så rejäl skattesänkning som nästan trettio kronor i månaden! Övriga pensionärer som arbetat hela livet och avstått lön till sin pension betalar under 2010 i runda slängar mellan 750 och 1000 kronor mer i skatt per månad jämfört med den som arbetar.

Därför är det beklämmande att läsa eller höra alla högljudda försvarstal av detta orättfärdiga skattesystem. Vissa högeranhängare kan visserligen i sina allra mest toleranta stunder hålla med om att detta bör åtgärdas men "allt kan ju inte ske på en gång" som de brukar uttrycka det, "det är ju trots allt viktigast att få alla i arbete", därefter är det sjuka, arbetslösa och pensionärenas tur att få del av den statliga kakan. Min personliga reflektion är solklar, risken är att denna kaka blir allt mindre och då finns det till sist inget att få ta del av när de girigaste tagit sin del. Därför är det ett krav att skatteuttaget i fortsättningen skall baseras på inkomst oavsett vem som "avlönar".

                                      
                                   Arbete ger frihet..., sanning eller lögn?

Hur det har gått med den så kallade arbetslinjen kan väl alla, ja de flesta i alla fall, konstatera. Oavsett hur mycket man sänker skatten på arbete så skapas det inte fler jobb att söka. Det hjälper alltså inte att som Littorin och hans kumpaner påstå att skatteavdraget "skapar ett incitament" för viljan att arbeta. Det första och största incitamentet är att det finns ett arbete, tillgången på jobb är utan tvekan den i särklass största drivkraften för den som har förmågan arbeta. Inte ens Littorins skötebarn, de oerhört kostsamma jobbcoacherna har väl skapat speciellt många arbetstillfällen. Men det är klart, det har väl alltid lurat några att tro på regeringens handlingskraft vad gäller bekämpandet av det verbalt så uppblåsta "utanförskapet". De personer som inte har förmågan att arbeta skall få den hjälp de behöver för att klara sin försörjning, punkt slut.

Det var en gång en liten församling i konungariket Sverige som hette Alliansen. Byn hade fyra församlingsbor vid namn Fredrik, Maud, Göran och Jan men dessa fyra var enligt egen utsago alltid överens och ideologiskt troende. Deras ideologiske fader i församlingen var kyrkoherde Fredrik Reinfeldt, en person som utöver att vara församlingens ledare gärna framställde sig som den store landsfadern. De tre övriga boende i Alliansen visste att Reinfeldt, trots sin godmodiga utstrålning, inte tolererade oliktänkande, det vill säga de som inte anpassade sig till byns oskrivna lagar riskerade att mer eller mindre bannlysas.

                                                      
                                            Ett kärlekspar i Alliansens namn....??

Därför kom det som en oerhörd chock för både Reinfeldt och övriga församlingsbor då det uppdagades att två av församlingens mest lojala och smilande bybor riskerade att få lämna byn. Flera oberoende undersökningar visade att de två inte hade det förtroende som krävdes för att få bo kvar, de hade förbrukat sitt kapital och riskerade att tvingas flytta från Alliansen. Plötsligt såg den normalt så timide och faderlige Reinfeldt hur helvetet närmade sig, hur byn höll på att rämna i sina grundvalar.

Som om detta med den riskerade utflyttningen inte var nog så hade han förstått att det fanns nån som ville flytta in i byn, en samhällsfrånvänd vilde som enligt Reinfeldts tankar ändå inte stod så lång från honom rent ideologiskt men som enligt all konvenans inte passade in i byn. Där man på senare tid varit så oerhört noga med att framställa sig som miljöns, arbetarnas och de små och svagas försvarare och räddare. Att detta skulle kunna raseras av en "inkräktare" med betydligt mer radikala åsikter om kontroversiella ämnen kunde naturligtvis inte uppväga två oförvitliga bybor som tvingade lämna församlingen Alliansen. 

Efter många timmars vånda på kammaren beslöt Reinfeldt att kalla till sig de båda förtappade församlingsbor som riskerade att ställas på bar backe. Två normalt sturska och kaxiga alliansbor som inte förstått att de spelat ett ogudaktigt spel som deras grannbyar genomskådat. Efter en timslång överläggning med de två mer eller mindre beordrade Reinfeldt de båda att ingå äktenskap för att rädda byn fortsatta framtid. Alliansen riskerade annars att "försvinna från kartan", åtminstone för de som inte hade varken släkt eller andra intressen i byn.  Han lyckades få den envise major Jan Björklund att knäböja framför den som vanligt smilande pigan Maud Olofsson och med spelad mjukhet i rösten klämma fram: 

-Kära Maud, vill du gifta dig med mig så lovar jag att vi skall hjälpas åt att bland annat sälja ut vårt flaggskepp Vattenfall till hugade spekulanter.
-O, ja, visst kan jag tänka mig det älskade Jan. Pigan Maud tittade som vanligt först med himlande ögon på Reinfeldt varefter hon med mungiporna uppe vid örsnibbarna gav lille Jan ett ömt ögonkast och sa med sin lenaste röst: Bara du lovar att hjälpa mig att driva igenom beslut om uranbrytning och kärnkraftsutbyggnad i vårt kära fosterland Sverige så lovar jag att göra allt du vill. 

Under tiden pigan bedyrade den knästående(!) majoren sin kärlek hann friaren tänka att "jag får lära mig stå ut med denna uppblåsta lismande dam till gagn för Alliansen, kosta vad det kosta vill". 

Reinfeldt välsignade de två församlingsborna som riskerade att stötas bort och förväntade sig att de skulle vigas samman redan under vintern. De båda "förlovade" betraktade varandra fortfarande misstänksamt även om Maud pladdrade på som vanligt med mungiporna i höjd med hårfästet. Den blivande brudgummen som med lite stela rörelser kommit på fötter pekade som det anstod en självdryg major med hela handen och kommenderade pigan Maud "att i samband med giftermålet byter du självfallet efternamn till Folkpartiet, punkt slut". Det där med "självfallet" hade han lärt sig av sin kompis Carl Bildt och Jan tyckte det var ett ashäftigt sätt att avsluta det påtvingade frieriet.

Visst är detta en liten sedelärande historia som möjligen kan bli sann, eller åtminstone bli till diskussionsunderlag för fortsatta konstellationer och "kringgående rörelser" för att prata ett språk som majoren Björklund förstår. 

"Jag behöver väl inte lufta allt offentligt...", försvarar sig en pressad näringsminister då hon efter många turer och lögnaktiga försvarstal avslöjas med att ha vetat om avtalet som reglerar Vattenfalls skadeståndsskydighet vid en eventuell olycka på det statliga bolagets kärnkraftverk i Tyskland. Ett avtal underteckant av den numera sparkade Lars G Josefsson som alltså innebär att Vattenfall har ett obegränsat skadeståndsansvar vilket i princip innebär att bolaget och därmed Sverige är pantsatt upp över öronen.

                                               
                  Kan nog behövas lite hjälp för få upp mungiporna denna gång

Det som bär mig emot är hur vissa alliansvänliga tidningar och debattörer försöker göra den här affären till en simpel Tobleronefråga. Rädslan för att Maud Olofsson klavertramp skall innebära sjunkande förtroende för alliansen gör att de börjar jämföra med Mona Sahlins Tobleroneköp och hur hon en gång körde en obesiktigad bil och annat trams. Man tar alltså till det som finns i gömmorna, att sen jämförelsen enbart lägger ett löjets skimmer över journalister och andra debattörer verkar inte bekomma dom det minsta. Ett klassiskt försök att gripa det lilla halmstrå som finns. Att det är Maud Olofsson som skall ställas till svars för sin klantiga insats finns tydligen inte i dessa debattörers sinnevärld. Nä, då är det behändigare att plocka fram gammal billig skåpmat, att försöka lägga dimridåer som förhoppningsvis kan lura nån att glömma detta avtal som i princip kan ställa oss på bar backe. 

Kommer ihåg hur Maud Olofsson spydde galla över LO-bossen Wanja Lundby-Wedin då hon klantade till det för ett tag sedan. Nu sitter denna normalt mästrande och förnumstiga minister i samma knipa och använder precis samma idiotiska självmordsargument som Wanja, "jag har blivit förd bakom ljuset, har inte vetat om vad som pågått". Märkligt vad ovetande och överkörda dessa normalt så kompetenta(?) och välavlönade damer blir när det bränner till i häcken. Min uppfattning är att dessa småfega medlöpare knappast behöver föras bakom ljuset, de hamnar där gång på gång, oftast på grund av sin egen oförmåga.

                                                 
                          Fascinerande läsning, numera i rätt belysning

Läser för närvarande Stieg Larsson "Män som hatar kvinnor" och fascineras av hans sätt att bygga en historia, eller rättare, flera historier i samma bok. Hans böcker har en nackdel, man har svårt att sluta läsa vilket innebär att kroppen tar stryk av att sitta lite för länge vid varje tillfälle. Där har jag ändå en fördel tycker jag själv eftersom jag hittat en bra sittvänlig läsvrå, enda problemet har varit att läslampan, en sån där modern energisnål ledbelysning, varit aningen för stark i vissa lägen.

                                 
                     Inte bara traktorer som intresserar denne glade mångsysslare

Nu är detta problem löst! I fredags kväll hade vi nämligen besök av Henrik och Cecilia, min grabb och hans fru samt lille Erik snart 3 år. Erik som normalt är en fena på traktorer och lastmaskiner har numera även visat sig vara en hejare på det elektrotekniska området. Min läslampa med det ibland onödigt starka ljuset fixade Erik då han höll en kort men effektiv utbildining för oss alla. Detta utan att ens ha läst bruksanvisningen.

"Håll strömbrytaren intryckt så dämpas eller ökas ljuset" var hans korta men effektiva upptäckt vilket han under en lång stund demonstrerade för oss imponerade åskådare. Enkelt men ändå så oerhört svårt, jag hade inte en susning om att det fungerade på det viset, ändå har jag väl haft lampan i ett par år. Även denna gång var det ett förutsättningslöst experiment som ledde till en ny upptäckt. Kanske inte riktigt av Nobeldignitet men ändå, det gäller att tänka fritt för att utvecklas. Varför jag väljer att berätta berätta om min egen oförmåga att tänka är väl närmast för att visa hur man gärna fastnar i sitt "gamla jag" och har svårt att utveckla den fastlåsta tanken: Tryck på knappen så tänds lampan tryck igen så slocknar den är ju det normala. Ett dimmerreglage skall ju vara vridbart enligt mina gamla mögliga tankar. Erik fick i alla fall mitt Nobelpris samtidigt som bandymatchen på teve mellan Vänersborg och Villa slutade med Villaseger så det blev två glada händelser den kvällen.

Får jag i fortsättningen problem med elektronik eller andra bekymmer ringer jag naturligtvis Binnebergs diversefixare, han kan ha lösningen.